Måttligheten regerar

Kanske är det för jag är våg (stjärntecknet alltså). Gillar balans. För jag förstår inte varför det är fel på måttlighet. En kardinaldygd. Hos mig regerar måttligheten. Inte för jag på något sätt ogillar att go all in, tycker illa om de som satsar allt (kudos till dem) eller lägga ribban högt. För det gör jag det med. Jag lägger ribban högt (skulle ni se min ribba ligga så skulle troligtvis många tycka den ligger jävligt högt), för det är så jag jobbar. Ska jag göra vissa saker så gör jag dem ordentligt. Vissa saker. Vissa utvalda saker. Ibland.

Läste en kommentar om hur folk idag ramlar ihop som korthus på IVA-avdelningarna runt om på landets sjukhus. För de tränar så mycket, mat-hetsar för mycket och livs-stressar för mycket.

Varför folks? Varför? Vad är det för pris ni vinner där i slutet. Vad är det jag inte vet. Eller, svara inte. Jag håller mig gärna ovetandes. Får väl stå där med mössan i hand och inte vinna ngt pris. Men jag chansar. För här och nu är det jävligt gött att vara måttlig.

 

Annonser

Det handlar om ansvar igen

Jag vill tro att Karin Adelsköld vill väl. Jag tror att hon vill att vi inte ska känna oss ensamma. Att maj är en stressig månad för oss alla. Och det är ju inte fel att vilja väl.

Men det är något i artikeln som provocerar. Jag tänker en stund på det (en ganska lång stund) och kommer på att jag reagerar mot jämförelseträsket, där vi svenska (kvinnor?) ohjälpligt sitter fast. Varför envisas vi att gegga ner oss till bröstkorgen i det? När man lägger till ett prefix till ett ord, som i detta fall ”skit” och morsa, så görs en (o)medveten uppdelning av morsor. De dåliga – skitmorsorna och det andra ”perfektmorsorna”. Där du antingen tillhör den ena eller den andra grupperingen och ska känna skuld beroende på vem som håller i taktpinnen och gärna skapa schism dem emellan. När allt handlar om att ta, eller inte ta ansvar för sig själv, sin vilja och sin tid.

Personligen tror jag inte på skuld och dåligt samvete. Det som är bra med dåligt samvete är att det kommer till människor med både empati och fungerande tankeverksamhet. Och båda är positiva karaktärsdrag som ger hopp för framtiden. Men ändå, så är där ju något med det dåliga samvetet som visar att personen inte gjort upp med sig själv. Hen vågar inte säga att det här, eller det här, är viktigast för mig och det står jag för. Utan står i ständig skuld till antingen det ena eller det andra.

Tycker du att barnens aktiviter är ett ok att bära och något som du inte skrev under på när du mös ihop dem, så stå för det. Gå inte på aktiviteterna. Tycker du det är mysigt att äta osymmetriska chokladbollar fulla med, gud vet vad, gjorda av halvsnoriga femåringar så gör det, men projicera inte din professionella misslyckande på ”karriäristen” som avböjer att närvara. Och framförallt, när du väljer att göra en det ena eller det andra så ta ansvar för ditt val. Var närvarande och njut av ditt val, fri från skuld och dåligt samvete. Ta ansvar att planera ditt liv efter det du vill. Våga säga ja till barnen, kollegorna, chefen m.fl. och våga säga nej till de samma. För svårare tror jag faktiskt inte att det är.

Så sluta kalla dig själv (och oss andra) en massa öknamn för att slippa ta ansvar för ditt dåliga samvete.