Måttligheten regerar

Kanske är det för jag är våg (stjärntecknet alltså). Gillar balans. För jag förstår inte varför det är fel på måttlighet. En kardinaldygd. Hos mig regerar måttligheten. Inte för jag på något sätt ogillar att go all in, tycker illa om de som satsar allt (kudos till dem) eller lägga ribban högt. För det gör jag det med. Jag lägger ribban högt (skulle ni se min ribba ligga så skulle troligtvis många tycka den ligger jävligt högt), för det är så jag jobbar. Ska jag göra vissa saker så gör jag dem ordentligt. Vissa saker. Vissa utvalda saker. Ibland.

Läste en kommentar om hur folk idag ramlar ihop som korthus på IVA-avdelningarna runt om på landets sjukhus. För de tränar så mycket, mat-hetsar för mycket och livs-stressar för mycket.

Varför folks? Varför? Vad är det för pris ni vinner där i slutet. Vad är det jag inte vet. Eller, svara inte. Jag håller mig gärna ovetandes. Får väl stå där med mössan i hand och inte vinna ngt pris. Men jag chansar. För här och nu är det jävligt gött att vara måttlig.

 

Vid gudars skymning

Att boka föreläsning med Martina Haag (alltså lyssna på henne inte gå med henne som kompis, även om jag gjorde ett tappert försök att vara tjenis med henne och samtala lite så där avslappnat som man vill när man träffar en kändis, vilket man aldrig gör, träffar dem alltså, eftersom man inte bor i Stockholm), samma dag som man pendlar 20 mil och det blir sena extramöten som ger sista minuten jobb för en själv, som sen man får sms (under föreläsningen) om att man behöver göra justeringar på. Är inget bra.

För man kan ge sig fanken på att det är samma dag som man bestämt sig för att just idag ska man ge barnen lagad mat istället för det mackrace man kört i två dagar på raken (matföräldern befinner sig nämligen på annan ort, långt, långt borta).

Dagen ska helst inte  heller sammanfalla med just den dagen som tonåringen beslutar sig för att göra en ganska ogenomtänkt sak på skolan, som kräver ett antal telefonsamtal, förklaringar och förmaningar. Nej, det ska den inte.

Gör den det, så brukar den sammanfalla på samma dag som man gör en sista korrektur av en skrivelse till kommunen, samtidigt som hör ett gnyende från en hund som inte varit ute på väldigt länge.

Sen får man perspektiv och inser att barnen lever  och hunden kissade aldrig inne. Och att man, sin tonåring till trots, bara stött på vettiga föräldrar och sen tar man en macka till och skiter fullständigt i gluten, GI och att man dessutom länsade förutsättningarna inför morgondagens frukost.

Och sen kommer man på DET, att imorgon, imorgon är det ens födelsedag och att det säkert också kommer att bli en alldeles fantastisk dag.