Hur står det till egentligen?

Det verkar som att hela Sverige mår kasst (en mycket stor och grov generalisering, I know). Men hur kommer det sig att ingen får tycka någonting längre utan att bli uthängd och totalt sågad med ankelbyxorna.

Och samtidigt, hur kommer det sig att så få har förmågan att uttrycka sig någotsånär nyanserat? Om vi gillar något så verkar vi inte längre (om vi någonsin haft det) förmågan att prata FÖR det (sälja det). Nej, istället måste vi anklaga de som (ännu) inte förstått med vår synpunkt.

Vad beror det på? Dålig självkänsla? Dags att börja ta hand om den kanske. Kom igen! Lite mer respekt för varandras olikheter och lite mer utrymme för självreflektion. Varför inte se andras perspektiv med lite nyfikenhet? Tänk om jag kanske kan lära mig något nytt genom att se det från någon annans perspektiv? Tänk om jag som den fantastiska människa jag är kan tänka mig att bli ännu lite bättre.

Kom igen Sverige. Ha åsikter, stå för dem och lär dig prata för dem (inte mot andra) med välgrundade argument.

Självisk – absolut, kriminell – not so much

På en av de bloggar jag läser för tillfället, Cissi Wallins, så ”rasar” nu debatten om hur självisk man får vara som förälder, speciellt som mamma. Jag läser, tänker, håller med, men även ifrågasätter.

Jag kan snabbt konstatera att jag är självisk. För jag går till frisören, hudterapeuten (vain is my middle name) regelbundet utan barn och vill tro att jag också gjorde det när barnen var små (även om jag ser på bilder att den frisyr jag då innehade var lite mer förlåtande om inte saxen sattes i var fjärde vecka, men mina ögonbryn var alltid fantastisk mörka och välskulpterade…).

Jag har även åkt iväg privat (både med och utan man) och med jobbet (alltid utan man) utan barn. Jobbresor har varit upp till en vecka, privat en långhelg som mest.

Folk har säkert haft synpunkter på detta och om detta är att betrakta som själviskt so fine, I am.

Vad jag däremot ALDRIG gjort är att (ut)nyttjat vår subventionerade förskola. När jag varit borta i jobbets räkning och barnens far också har jobbat så har barnen varit på förskolan. Däremellan, samt då vi inte kunnat bli erbjudna nattis, har mormor, svägerska och vänner ställt upp. Vad gäller alla andra privata i-lands lyxgrejer jag sysselsatt mig med (oavsett orsak), så har det primärt planerats efter min makes arbetstider och har detta inte gått att lösa eftersom jag promt måste få klippt luggen, så har återigen bett familj och vänner ställa upp.

Varför? Därför, och rätta mig om jag har fel, förskola är till för att hjälpa oss kunna förvärvsarbeta, att införskaffa nya skattepengar åt staten (eller är det kommunen?). Nu är ju Sverige liiite bättre, för vi slutar inte bara här. När vi föräldrar är ute i statens (eller om det är kommunens) tjänst, så ser till att utveckla dem i en pedagogisk verksamhet. Vilket innebär att när barnen är där, så ska de utvecklas, inte bara förvaras. Det innebär dock inte att våra barn INTE utvecklas när de inte får vara där (och är därmed grymt skeptisk till alla argumentet till varför barn ska vara på förskolan när jag som förälder är ledig).

Så debattens insinuation om att föräldrar (mammor) som väljer att inte ha barnen på förskolan när de är lediga från sitt arbete, kanske inte alls är självuppoffrande, curlande föräldrar. Utan helt enkelt folk som väljer att, så där lite politiskt korrekt, följa de regler och som finns. För att de inser att det finns massor av rättigheter men för att kunna ta del av dem så måste vi efterleva några skyldigheter också.

Till detta ska jag tillägga att jag var inte egenföretagare när mina barn var involverade på föreskoleverksamhet, kanske är det annorlunda då. Å andra sidan så resonerar nog Skatteverket att om det inte går att göra avdrag för klippning av hår eller färgning av ögonbryn i verksamheten, så bör det anses som fritid och inte jobb. Kanske en bra tumregel för en annan också.

Ps. Jo, det har hänt att jag (och mannen också för den delen) har vid svängt inom ICA på väg hem till förskolan för att köpa lite mat innan vi hämtat barnen.

PS 2. Vi nyttjade rättigheten att ha vår äldste på förskolan de 3 h/dag under vår föräldraledighet. Inte alla dagar, för ibland kunde jag kliva ur mitt själviska jag och hänga med båda kidsen (de som jag själviskt valde att skaffa, med OK från min man, iallafall den förste), för våra barn gav, och ger, mig så fantastiskt mycket (det betyder inte att jag alltid tycker att det är en dröm av guld och marmor att vara förälder).

Kan det vara ett missförstånd eller ”bara” brist på självkänsla?

Nu har det hänt igen. Kvinnor som lyfts upp, blir bryskt neddragna till jorden och jante igen av… andra kvinnor. Jag vet inte vad är som gör att det blir så här. Min köksbordsanalys landar i att det måste handla om ett missförstånd eller dålig självkänsla. Kanske handlar det om en kombination?

Tydligen har tidningen Mama, gjort en lista över Sveriges mäktigaste kvinnor. En lista som Carola Wetterholm inte gillar. Någonstans mellan raderna i hennes inlägg, så tycker jag mig ana en viss uns bitterhet och en liten smula avundsjuka.

När självkänslan brister visas det genom en oförmåga att att acceptera att alla är olika. Att de som valt annorlunda än det vi själva gjort, ändå är helt OK. En bristande självkänsla kan också visas genom en rädsla att tro att ens egna val inte är tillräckligt bra. För vem frågar jag mig då? Är det inte bara vi själva som bestämmer om vårt liv är tillräckligt bra. Vi kan argumentera att det är samhället (vi) som skapar våra strukturer ivrigt påhejade av media. Men det måste väl ändå vara vi själva som väljer att acceptera och leva efter dessa strukturer eller ej. Det är också vi och ingen annan än vi själva som väljer att tryckas ner av dem, eller ej. Om vi vet att de val vi gjort är rätt för oss, behöver vi inte racka ner på andras, och vi slutar också att jämföra oss med andra. Vi är inte helt enkelt missunnsamma över de som har och väljer annat. Vi står över det.

Listans handlar ju om de mäktigaste, inte de bästa, mammorna.

Dessa kvinnor är smarta kvinnor, som gjort sina val i livet som gör att de idag sitter på positioner som i många år varit vigda åt män. Skulle detta beröva dem möjligheten till att bli mammor? Och blir de per automatik sämre mammor? Om vi medsystrar ska känna något så borde det vara stolthet och inget annat, oavsett vem som jagar damråttorna i hemmet. Positionerna är inte bättre, eller sämre. Men positionerna i sig ger samhällsmakt och det var väl det och inget annat Mamas lista ville visa.

Mitt råd till Carola och alla andra som inte kan bläddra förbi utan att uppröras är att fokusera mer på dig själv och att vara stolt över att du lever det liv som du (förhoppningsvis) vill göra.  Om de inte gör det, är det varken; Frida Boisens, Elaine Eksvärds, Carolas eller någon annan kvinnas maktposition som är anledningen. Den är bara är din.

Om jag skulle?

I över sju år har jag hållt på. Sju år?! Tokigt. I sju år har jag bloggat om livet, om känslor och lite till om livet.

I sju år har jag givit mig själv katharsis genom att uttrycka mig i skrift. Och jag har alltid gjort det på engelska. Helt galet i landet Jante. ”Varför skriver du på engelska?!”

Men det är inte konstigt alls. Dels är jag och Jante inte kompisar. Det har vi inte varit på många år. Jag trivdes aldrig i hens sällskap. Jag hänger mycket mer gärna med kusinen; ödmjukhet.

Och dels så blev det engelska för att jag gillar att uttrycka mig på det språket, jag får en kraft genom att använda det språket, jag har också många vänner som kan det språket (och andra, dock inte svenska) men som inte hade kunnat ta del av mina inlägg. Dessutom är det många fler som kan ta del av mina texter om jag skriver på engelska (bye, bye Jante) och så får jag ju träning i språket. Ett språk vars kunnighet jag är så stolt över att jag behärskar (are you still here Jante?) men som måste underhållas för att kunna fortsätta leverera.

Men det är också en sak jag missar genom att uttrycka mig på utländska. När jag vill uttrycka mig mer specifikt i enskilda händelser som pågår i Sverige, blir utländskan trubbig. Därför ska jag börja blogga på svenska. Också.

Häng med du med!