Klarar det inte

Ligger där på hotellrummet och bara väntar. Väntar på att de tre männen i mitt liv, ska ta ett initiativ (nej, de är inte alltid initiativlösa) och med engagemang ta till sig vår storstadssemester. Det händer inget.

Hur blev det så här? Har en stark känsla av att det bara är jag som känner så här. Att det är jag som förväntas vara motorn och driva semesterdagarna i huvudstaden framåt. Men å andra sidan så talar mitt fortsatta sängliggande sitt tydliga språk. Och min analys är troligtvis korrekt, men inte har inte ens dykt upp i männens medvetande. 

Jag, kvinnan, kollar av de yngre männen. Mycket riktigt, inget har hänt. Ostylade hår och träningsbrallor talar sitt tydliga språk. 

Den ömma modern byter, i ett ögonblick, skepnad och tar sin kvast och drar. Högljutt, ut i stadens (jävligt kalla inser hon snabbt) morgonmyller. Förbannad över att alltid vara den drivande. Den som vill ngt. Önskar ett mer dividtänk á la Alexander Bard.

Inne på Åhléns väskavdelning finner de mig. De med nyinköpta munkar. Kärringen är fortfarande tvär. Sur. Okristligt förbannad.

Något senare, i Kungsträdgården inmundigas munkarna. Köpta med otrolig sinnesnärvaro och humor. Jag klarar inte vara arg längre. 

Om att ändra sig

I februari skrev jag ett inlägg om att amma och dricka. Sedan dess har jag lyssnat, diskuterat och tänkt. Jag vet inte om jag har ändrat åsikt egentligen, MEN jag vet att jag la min frustration på fel sak – amningen i samband med alkohol (och iochmed det gjort ett dubbelfel då jag lagt ytterligare skam på kvinnan).

Det jag reagerade på och forfarande har en åsikt om är folks (mäns som kvinnors) oförmåga att sätta sitt ego till sidan. 

Jag uppfattar det som om vi i dagens tidevarv hyllar vi jaget och allt som sätter individen i första rummet. Allt när vi sätter, andra, tom våra barn, i andra hand ses som någon form av svaghet ett tillkortakommande.

När det kommer till mödraskapet så behöver vi inte längre amma om vi inte vill, detta ger oss fantastiska möjligheter som att resa, jobba etc. etc. och vara självständiga. Det ger oss möjligheten att vara ifrån det barn som vi fött utan att oroa oss för dess överlevnad. Det är ju helt fantastiskt. Kanske är det en rent biologiskt mekanism nedärvd i generationers generationer millioner år tillbaka och kanske är det just därför så många av oss som reagerar så starkt på ex. amning och alkohol, eller på kvinnor som börjar jobba efter två veckor, för det hade inte funkat tidigare.

Men all biologi till trots så kommer jag inte bort ifrån att vi idag hyllar de självständiga mer än det omvårdnande där man själv sätter sig (temporärt?) i andra hand. Jag är fortfarande den som väljer familjesemester framför weekend på tu man hand när ekonomin bara tillåter en resa. Men det är sådant man kan bli ifrågasatt på idag. Och det är väl det jag reagerar på, att barn inte får ta plats (och då menar jag utan att curla dem samman och sönder) och vara en självklar del av våra liv. Utan att varken bara vara skitjobbiga eller änglalika. Och jag tänker om våra barn inte får vara störst hos oss föräldrar hur ska de då lära sig sitt enorma värde. Om vi inte kan tänka oss att ställa upp och hämta utanför 15-års diskot (finns det sådana forfarande) en lördagkväll kl. 02.00, vem gör det då?

I slutändan är det kanske så enkelt som att vi alla är olika och därför väljer olika. Men jag erkänner, högtidligt här och nu, att jag har svårt för dem som inte kan sätta sina barn före sig själv (och då menar jag inte baserat på antal gånger utan i sitt angreppssätt i sitt föräldraskap). Men återigen är detta något som du som förälder alltid har rätt att välja själv. Så det enda jag kan göra är att lära mig att acceptera andra och det utan att högljutt döma ut de oliktänkande förlorade själarna.

Fenomenet egentid

Jag undrar vem det var som myntade ordet egentid. Jag tror egentligen inte att jag har något emot vad jag tror att folk menar med ordet. Men jag är generellt skeptisk till att ordets ens existerar och hur det många gånger används.

Jag är en individ och som individ har jag behov. Både primära och sekundära. Mina behov kan vara liknade eller helt annorlunda dina. Inga är mer rätt eller mer fel. Jag har behov av mat, jag har behov att klippa mig, jag har behov att jobba, jag har behov att umgås med kompisar, jag har behov av värme, jag har behov av massage, jag har behov av närhet, jag har behov att vara ensam. Jag har t.o.m. hört folk som har behov att … RÖRA SIG!

Dessa, och andra behov, har jag nu och jag hade dem innan jag fick barn. Innan föräldraskapet, oavsett om vi var singlar eller i diverse former av förhållanden, så tillfredsställde vi våra behov utan krav på egentid. Vi bara utförde dem liksom. Folk gick och tränade. Det hängdes med kompisar. Vi hade sex, vi shoppade, vi åt. Och det var ingen som hade problem med det. Vi själva hade inget problem med det.

Det är först när vi skaffat barn som vi började gruppera ihop dessa behov och började kalla dem för egentid. Och begreppet ”egentid” har i dag blivit synonymt med ”tid när jag inte vill vara med mina barn”. Men jag förstår inte varför man blandar in barnen diskussionen. För visst handlar det forfarande om tiden vi behöver för att stilla våra egna behov.

Mina behov har inte med mina barn att göra. Men behov har jag. Kanske fler, troligtvis färre men med största sannolikhet anpassade. Jag har behov som människa, men inte specifikt som förälder. Därför har jag inget behov av egentid heller.

Det handlar om ansvar igen

Jag vill tro att Karin Adelsköld vill väl. Jag tror att hon vill att vi inte ska känna oss ensamma. Att maj är en stressig månad för oss alla. Och det är ju inte fel att vilja väl.

Men det är något i artikeln som provocerar. Jag tänker en stund på det (en ganska lång stund) och kommer på att jag reagerar mot jämförelseträsket, där vi svenska (kvinnor?) ohjälpligt sitter fast. Varför envisas vi att gegga ner oss till bröstkorgen i det? När man lägger till ett prefix till ett ord, som i detta fall ”skit” och morsa, så görs en (o)medveten uppdelning av morsor. De dåliga – skitmorsorna och det andra ”perfektmorsorna”. Där du antingen tillhör den ena eller den andra grupperingen och ska känna skuld beroende på vem som håller i taktpinnen och gärna skapa schism dem emellan. När allt handlar om att ta, eller inte ta ansvar för sig själv, sin vilja och sin tid.

Personligen tror jag inte på skuld och dåligt samvete. Det som är bra med dåligt samvete är att det kommer till människor med både empati och fungerande tankeverksamhet. Och båda är positiva karaktärsdrag som ger hopp för framtiden. Men ändå, så är där ju något med det dåliga samvetet som visar att personen inte gjort upp med sig själv. Hen vågar inte säga att det här, eller det här, är viktigast för mig och det står jag för. Utan står i ständig skuld till antingen det ena eller det andra.

Tycker du att barnens aktiviter är ett ok att bära och något som du inte skrev under på när du mös ihop dem, så stå för det. Gå inte på aktiviteterna. Tycker du det är mysigt att äta osymmetriska chokladbollar fulla med, gud vet vad, gjorda av halvsnoriga femåringar så gör det, men projicera inte din professionella misslyckande på ”karriäristen” som avböjer att närvara. Och framförallt, när du väljer att göra en det ena eller det andra så ta ansvar för ditt val. Var närvarande och njut av ditt val, fri från skuld och dåligt samvete. Ta ansvar att planera ditt liv efter det du vill. Våga säga ja till barnen, kollegorna, chefen m.fl. och våga säga nej till de samma. För svårare tror jag faktiskt inte att det är.

Så sluta kalla dig själv (och oss andra) en massa öknamn för att slippa ta ansvar för ditt dåliga samvete.

Självisk – absolut, kriminell – not so much

På en av de bloggar jag läser för tillfället, Cissi Wallins, så ”rasar” nu debatten om hur självisk man får vara som förälder, speciellt som mamma. Jag läser, tänker, håller med, men även ifrågasätter.

Jag kan snabbt konstatera att jag är självisk. För jag går till frisören, hudterapeuten (vain is my middle name) regelbundet utan barn och vill tro att jag också gjorde det när barnen var små (även om jag ser på bilder att den frisyr jag då innehade var lite mer förlåtande om inte saxen sattes i var fjärde vecka, men mina ögonbryn var alltid fantastisk mörka och välskulpterade…).

Jag har även åkt iväg privat (både med och utan man) och med jobbet (alltid utan man) utan barn. Jobbresor har varit upp till en vecka, privat en långhelg som mest.

Folk har säkert haft synpunkter på detta och om detta är att betrakta som själviskt so fine, I am.

Vad jag däremot ALDRIG gjort är att (ut)nyttjat vår subventionerade förskola. När jag varit borta i jobbets räkning och barnens far också har jobbat så har barnen varit på förskolan. Däremellan, samt då vi inte kunnat bli erbjudna nattis, har mormor, svägerska och vänner ställt upp. Vad gäller alla andra privata i-lands lyxgrejer jag sysselsatt mig med (oavsett orsak), så har det primärt planerats efter min makes arbetstider och har detta inte gått att lösa eftersom jag promt måste få klippt luggen, så har återigen bett familj och vänner ställa upp.

Varför? Därför, och rätta mig om jag har fel, förskola är till för att hjälpa oss kunna förvärvsarbeta, att införskaffa nya skattepengar åt staten (eller är det kommunen?). Nu är ju Sverige liiite bättre, för vi slutar inte bara här. När vi föräldrar är ute i statens (eller om det är kommunens) tjänst, så ser till att utveckla dem i en pedagogisk verksamhet. Vilket innebär att när barnen är där, så ska de utvecklas, inte bara förvaras. Det innebär dock inte att våra barn INTE utvecklas när de inte får vara där (och är därmed grymt skeptisk till alla argumentet till varför barn ska vara på förskolan när jag som förälder är ledig).

Så debattens insinuation om att föräldrar (mammor) som väljer att inte ha barnen på förskolan när de är lediga från sitt arbete, kanske inte alls är självuppoffrande, curlande föräldrar. Utan helt enkelt folk som väljer att, så där lite politiskt korrekt, följa de regler och som finns. För att de inser att det finns massor av rättigheter men för att kunna ta del av dem så måste vi efterleva några skyldigheter också.

Till detta ska jag tillägga att jag var inte egenföretagare när mina barn var involverade på föreskoleverksamhet, kanske är det annorlunda då. Å andra sidan så resonerar nog Skatteverket att om det inte går att göra avdrag för klippning av hår eller färgning av ögonbryn i verksamheten, så bör det anses som fritid och inte jobb. Kanske en bra tumregel för en annan också.

Ps. Jo, det har hänt att jag (och mannen också för den delen) har vid svängt inom ICA på väg hem till förskolan för att köpa lite mat innan vi hämtat barnen.

PS 2. Vi nyttjade rättigheten att ha vår äldste på förskolan de 3 h/dag under vår föräldraledighet. Inte alla dagar, för ibland kunde jag kliva ur mitt själviska jag och hänga med båda kidsen (de som jag själviskt valde att skaffa, med OK från min man, iallafall den förste), för våra barn gav, och ger, mig så fantastiskt mycket (det betyder inte att jag alltid tycker att det är en dröm av guld och marmor att vara förälder).

Kan det vara ett missförstånd eller ”bara” brist på självkänsla?

Nu har det hänt igen. Kvinnor som lyfts upp, blir bryskt neddragna till jorden och jante igen av… andra kvinnor. Jag vet inte vad är som gör att det blir så här. Min köksbordsanalys landar i att det måste handla om ett missförstånd eller dålig självkänsla. Kanske handlar det om en kombination?

Tydligen har tidningen Mama, gjort en lista över Sveriges mäktigaste kvinnor. En lista som Carola Wetterholm inte gillar. Någonstans mellan raderna i hennes inlägg, så tycker jag mig ana en viss uns bitterhet och en liten smula avundsjuka.

När självkänslan brister visas det genom en oförmåga att att acceptera att alla är olika. Att de som valt annorlunda än det vi själva gjort, ändå är helt OK. En bristande självkänsla kan också visas genom en rädsla att tro att ens egna val inte är tillräckligt bra. För vem frågar jag mig då? Är det inte bara vi själva som bestämmer om vårt liv är tillräckligt bra. Vi kan argumentera att det är samhället (vi) som skapar våra strukturer ivrigt påhejade av media. Men det måste väl ändå vara vi själva som väljer att acceptera och leva efter dessa strukturer eller ej. Det är också vi och ingen annan än vi själva som väljer att tryckas ner av dem, eller ej. Om vi vet att de val vi gjort är rätt för oss, behöver vi inte racka ner på andras, och vi slutar också att jämföra oss med andra. Vi är inte helt enkelt missunnsamma över de som har och väljer annat. Vi står över det.

Listans handlar ju om de mäktigaste, inte de bästa, mammorna.

Dessa kvinnor är smarta kvinnor, som gjort sina val i livet som gör att de idag sitter på positioner som i många år varit vigda åt män. Skulle detta beröva dem möjligheten till att bli mammor? Och blir de per automatik sämre mammor? Om vi medsystrar ska känna något så borde det vara stolthet och inget annat, oavsett vem som jagar damråttorna i hemmet. Positionerna är inte bättre, eller sämre. Men positionerna i sig ger samhällsmakt och det var väl det och inget annat Mamas lista ville visa.

Mitt råd till Carola och alla andra som inte kan bläddra förbi utan att uppröras är att fokusera mer på dig själv och att vara stolt över att du lever det liv som du (förhoppningsvis) vill göra.  Om de inte gör det, är det varken; Frida Boisens, Elaine Eksvärds, Carolas eller någon annan kvinnas maktposition som är anledningen. Den är bara är din.