Från 0 till 100

Blir så glad. Att mina barn är tänkande varelser. Idag hade jag min första riktiga diskussion med äldste sonen. Riktigt kul. Vi gick rätt in i jämställdhetsdebatten. Den pojken har fötts in i rätt familj…

Annonser

Det är bara i mattens värld

Som två negativa blir positivt.

Tjo Kerstin det är drag under galoscherna i kommentarsfälten (nej, inte i mitt och med tanke på vad jag kommer att skriva är jag oerhört tacksam för det). För sociala medier och dess kommentarsfält verkar ju bara en ventil för alla… alla olyckliga människor som inte får möjlighet att ta tag i sina egentliga problem och därför måste ge uttryck för sig missnöje någon annanstans.

Jag tänker på utgången i förra veckas val i Amerikas förenta stater och Sanna Nilsens utseende när hon i veckan utnämndes till julvärd. Men det är inte bara de imbecilla som direkt kommenterar, utan också de nöffar som sen kommenterar idioten med precis lika låga och kränkande påhopp.

Blir det en bättre värld av detta? Nej, det är hiskeligt otrevligt och hemskt vad det är och hat föder bara hat. Jag är inte särskilt kristen, men ibland tycker jag verkligen att folk ska vända andra kinden till och bara gå vidare. Vi behöver inte ha en åsikt, eller en åsikt om en åsikt…

Ha en underbar onsdag och var snäll vetja. IRL och på nätet.

 

Det heter ”jag”, inte ”det”.

Nu ska vi ta och lära oss något väldigt viktigt. Denna kunskap ska vi sedan sprida, övertydligt, till våra och andras barn och dessutom till alla vuxna.

Utanför vetenskapens värld heter det ”jag” inte ”det” (alternativt uteblivet pronomen).Utan vetenskapliga och källsäkrade bevis finns det inte något som heter ”det”, det heter ”jag”.

Det heter inte ”Det är fult med gult”, det heter ”Jag tycker gult är fult”.

Det heter inte ”Du passar inte i den tröjan”, det heter ”Jag tycker inte att du passar i den tröjan”.

Ta ansvar för dina åsikter, ta ansvar för hur du uttrycker dem. För även om du vill tro det så är ingen av oss någon allsmäktig Messias.

Hur står det till egentligen?

Det verkar som att hela Sverige mår kasst (en mycket stor och grov generalisering, I know). Men hur kommer det sig att ingen får tycka någonting längre utan att bli uthängd och totalt sågad med ankelbyxorna.

Och samtidigt, hur kommer det sig att så få har förmågan att uttrycka sig någotsånär nyanserat? Om vi gillar något så verkar vi inte längre (om vi någonsin haft det) förmågan att prata FÖR det (sälja det). Nej, istället måste vi anklaga de som (ännu) inte förstått med vår synpunkt.

Vad beror det på? Dålig självkänsla? Dags att börja ta hand om den kanske. Kom igen! Lite mer respekt för varandras olikheter och lite mer utrymme för självreflektion. Varför inte se andras perspektiv med lite nyfikenhet? Tänk om jag kanske kan lära mig något nytt genom att se det från någon annans perspektiv? Tänk om jag som den fantastiska människa jag är kan tänka mig att bli ännu lite bättre.

Kom igen Sverige. Ha åsikter, stå för dem och lär dig prata för dem (inte mot andra) med välgrundade argument.

En sexuellt otillfredsställd 40+ som inte fattat, eller början på slutet för Public Service.

Jag skrev om det igår när jag fick den första (?) indikationen på att jag inte fattat något. I dagens SVT Godmorgon fick jag det bekräftat – jag har tydligen inte fattat någonting.

Katarina Janousch (författare, sexolog etc etc) och Isabelle Ståhl (krönikör, feminist och recensent på SvD) sågar den kommande Fifty shades filmen med fotknölarna. Det kommer kanske jag också att göra på torsdagkväll. För vi vet alla hur många av oss som sagt filmen var såååå mycket bättre än boken…

Men Katarina och Isabelle slaktade inte bara filmen (som de inte sett) utan hela storyn och för att inte nämna hur den var skriven. Då säger jag som man säger om gillandet eller ogillandet av ris: ”Kan en miljard kineser ha fel?”. Är det verkligen en dålig historia om X antal miljoner har läst den?

Samtalet i SVT morgonsoffa kretsade kring att böckerna var förkastliga för att de primärt handlade om manlig makt och underkastelse från den kvinnliga huvudkaraktären. Jag måste än en gång fråga: var det bara jag som såg att också Anastasia hade makt över Christian? För mig är boken inte en kamp mot kvinnor och jämställdhet, eller en romantisering av BDSM (finansiellt stöttad av sexindustrin för att få oss att gå ut och köpa butt-pluggs och piskor). För mig var det en klassisk kärlekshistoria, om än i opurtiansk tappning. En, må hända, naiv och endimensionell tolkning av boken, men ändå min tolkning av den och den som jag bär med mig.

Det som upprör mig är inte åsikterna i sig. Både Katarina Janousch och Isabelle Stål har rätt att tycka vad de tycker och ingen rök utan eld, men de får inte sitta oemotsagda i public service och göra åsikter till sanningar eller gradera underhållning och människor. Skäms SVT. Skäms.

Jag blir också illa berörd av när människor som Katarina och Isabelle som genom sina professioner (är lite osäker på huruvida feminist är en profession) ska verka för jämställdhet samtidigt sitter och dömer människorna som fick behållning av böckerna. Vi är tydligen ett mindre kulturellt bevandrat folk. Nej, usch och fy för förminskande av människor.

Kom igen Sverige. ”Fifty shades” är fiktiva böcker, som oavsett hur, har gett en massa människor underhållning. Vi behöver inte överanalysera dem och se dem som ett hot att kvinnor nu, hals över huvud, kommer att börja underkasta sig män. Låt oss hoppas att vi är smartare än så. Naturligtvis kommer det tyvärr alltid att finnas kvinnor som underkastar sig män, men jag vill tro att de gör det pga av dålig självkänsla inte för att en bok eller film sa att det skulle göra det. Samtidigt vill jag tro att det är större risk/chans att våra ungdomar påverkas av riktiga människor som Katarina och Isabelle, än av karaktärerna i en bok, bestseller eller ej.

Till sist, var uppmärksam om dina åsikter blir alltför svarta eller vita. Det kan förvisso vara din åsikt men verkligheten har garanterat minst 50 nyanser av grått.

http://www.svtplay.se/klipp/2666175/bockerna-som-blivit-varldsfenomen