Förvånad eller inte

Av oss vanliga dödligas oförmåga att tillkalla sunt förnuft. Tragiskt. Jag pratar vuxna. Bland barn. 

Tragiskt, patetiskt. 

Annonser

Överpresterande eller bara jävligt bra?

Vet inte riktigt vad Birgitta Ohlssons bok ”Duktiga flickors revansch” handlar om, men om den bara till en promille, handlar om att leverera till hög nivå (inte för att man har krav på att göra det, utan för att det är så här man/jag jobbar), så ska jag läsa den och HYLLA den.

Så grymt trött på alla mesar, som alltid utgår från en väldigt låg nivå. I min värld blir det inte ens good enough. Samma människor, som till sitt försvar vänder och vrider på de egna tillkortakommanden, genom att kalla en annan för ”överpresterare” (dock aldrig till en i person, för tänk om det skulle bli konflikt).

Fine var du en sån, men var det utanför min sfär. Tack. När man ska göra ngt så kan vi väl göra det ordentligt!  Hos mig så samlas bara sådana som vet var ribban ska ligga och kommer du inte över den så please stay away. Far far away.

Väldigt otrevligt ilägg, jag vet. Och för den oinvigde är det helt motsatt mitt förra. Men de som fattar, de fattar! Se hur många kränkta personer som läser detta.

Måttligheten regerar

Kanske är det för jag är våg (stjärntecknet alltså). Gillar balans. För jag förstår inte varför det är fel på måttlighet. En kardinaldygd. Hos mig regerar måttligheten. Inte för jag på något sätt ogillar att go all in, tycker illa om de som satsar allt (kudos till dem) eller lägga ribban högt. För det gör jag det med. Jag lägger ribban högt (skulle ni se min ribba ligga så skulle troligtvis många tycka den ligger jävligt högt), för det är så jag jobbar. Ska jag göra vissa saker så gör jag dem ordentligt. Vissa saker. Vissa utvalda saker. Ibland.

Läste en kommentar om hur folk idag ramlar ihop som korthus på IVA-avdelningarna runt om på landets sjukhus. För de tränar så mycket, mat-hetsar för mycket och livs-stressar för mycket.

Varför folks? Varför? Vad är det för pris ni vinner där i slutet. Vad är det jag inte vet. Eller, svara inte. Jag håller mig gärna ovetandes. Får väl stå där med mössan i hand och inte vinna ngt pris. Men jag chansar. För här och nu är det jävligt gött att vara måttlig.

 

Skämmes ta mig faen!

En person skriver om fredagens händelser i Stockholm från sin enorma plattform. Syftet är, skulle jag tro, att visa aktning och vördnad till sina medmänniskor (och kanske visa vilken insiktsfull person hen är). I nästa stund (två dagar senare) skriver samma person kommentarer i sociala medier om sina barns släkting. Kommentarerna är av ett sådan karaktär att Morgan Alling (och fler med honom) med lätthet klassat dem som mobbing. Aktningen och vördnaden för medmänniskor hänger här en aningens löst…

Strax därefter, hänger ett par av Sveriges ”mest kända” bloggare ut personen ifråga i sina (inte allt för betydelselösa) plattformar.

Kom igen Sverige! Kom igen ”kändisar”. Använd era positioner mer konstruktivt. Att syssla med mobbing mitt på blanka eftermiddagen med ”världen” som vittne, menar jag endast är ett bevis på bristande intelligens. Bloggarna kunde med lätthet fått fram sin synpunkt utan att småaktigt hänga ut personerna i fråga. Förutom att det hade varit mer etiskt så hade det förenklat för läsarna att se till sak, istället för person.

Till dessa vuxna personer vill jag mana till eftertanke och konstruktivitet istället för klick och dessutom säga.

Skämmes! Skämmes ta mig faen!

Tänk om jag skulle

Folk i min ålder tänker ju ofta vad de ska göra med sina liv. Så även jag (något som jag gjort väldigt länge…). Men så tänker jag:

– Tänk om jag startar ett politisk parti där jag, likt mina manliga föregångare gjort så många gånger innan, tar hjälp av mina fantastiska vänner.

Skillnaden mot mina föregångare är att alla mina vänner är intelligenta, kloka, inkännande, varma, kritiska, öppna, otåliga medmänniskor.

Vi skulle utföra underverk och av rätt anledningar.

Kritik

Har ni missat bråket mellan RixMorgonZoo och Elain Eksvärd?

Jag tänker inte diskutera sakfrågan, utan har kommit att tänka på det här med kritik och bemötande av den samma.

Jag förstår om detta låter provocerande käckt, men jag ser kritik och feedback som en möjlighet till lärande (antingen ngt helt nytt eller åtminstonne ett annat perspektiv på saken, som du inte alls behöver hålla med om, men ändå kan lära dig ngt om livet).

Därför bemöter jag alltid kritik neutralt. Sen går jag hem (alltså reflekterar i mitt huvud) och tänker på det hela.

Så när folk per automatik går i försvar, blir jag lite uppgiven, för jag inser att personen i fråga tror sig veta allt redan. Och det är ju lite tragiskt.