En fråga kanske?

Mänsklighetens stora begär att hjälpa till är bottenlöst. Jag tycker att det är fantastiskt. Beundransvärt. Vi hjälper så gärna till (iallafall så länge det inte kräver att vi ska behöva utföra något, max ge en slant).

Men det största och främsta sättet att vara behjälplig är som ni alla vet – är att ge det ombedda rådet, eller förklaringen. Som den kvinnliga släktingen som berättar för mamman, men framförallt för pappan, hur man gör saker med småbarn. Eller farbrorn som berättar att ni måste lägga mer jord på den nyplanterade häcken, eller snickaren som i mjugg säger ”Nu önskar ni att ni satt staketet innan ni satt häcken”. Två av dessa exempel kom inom fem minuter till mig (och min man). Jag trodde jag skulle explodera.

”Men var inte så känslig. Du behöver inte överreagera. De ville bara hjälpa till.” Nej, de ville de inte. De ville (medvetet eller ej) glänsa. Känna sig behövda/kunniga och sprida detta.

Min man är klok nog att inte säga detta till mig, när jag står där och dumförklarar människorna. Nej, kommentarer som dessa visar inte på ett genuint intresse av vårt välmående. De skiter fullständigt om vår häck överlever eller ej, eller om det tar oss dubbelt så lång tid att få upp vårt staket eller ej. Och om de inte gör det, så har de andra problem. Om de VERKLIGEN hade brytt sig så hade de hjälpt till.

Vad deras kommentarer däremot visar är deras oförmåga att tänka holistisk. Strategiskt. De ser och reagerar, men tänker inte. Tänker definitivt inte på det de inte ser/vet.

Vi har inte hunnit lägga på den där sista lasset jord. Vi har däremot gjort en riskbedömning att den inte kommer att stå och falla med det sista lasset. Istället väljer vi att sätta upp några sektioner staket, som kräver att man är två, de timmar vi har tillsammans denna dag. Jag kan själv fylla på med jord, senare.

Vi HAR ju satt upp staketet innan vi satte häcken! Det var bara två passbitar som vi var tvungna att ha dagsljus för att såga till som vi valde att vänta med.

Tänk om folk bara kunde hia sig från att sprida sin egen (o)kunskap och om de tvunget måste öppna ölhålet, inleda med en fråga för att ta reda på fakta.

 

Skämmes ta mig faen!

En person skriver om fredagens händelser i Stockholm från sin enorma plattform. Syftet är, skulle jag tro, att visa aktning och vördnad till sina medmänniskor (och kanske visa vilken insiktsfull person hen är). I nästa stund (två dagar senare) skriver samma person kommentarer i sociala medier om sina barns släkting. Kommentarerna är av ett sådan karaktär att Morgan Alling (och fler med honom) med lätthet klassat dem som mobbing. Aktningen och vördnaden för medmänniskor hänger här en aningens löst…

Strax därefter, hänger ett par av Sveriges ”mest kända” bloggare ut personen ifråga i sina (inte allt för betydelselösa) plattformar.

Kom igen Sverige! Kom igen ”kändisar”. Använd era positioner mer konstruktivt. Att syssla med mobbing mitt på blanka eftermiddagen med ”världen” som vittne, menar jag endast är ett bevis på bristande intelligens. Bloggarna kunde med lätthet fått fram sin synpunkt utan att småaktigt hänga ut personerna i fråga. Förutom att det hade varit mer etiskt så hade det förenklat för läsarna att se till sak, istället för person.

Till dessa vuxna personer vill jag mana till eftertanke och konstruktivitet istället för klick och dessutom säga.

Skämmes! Skämmes ta mig faen!

Skogen och träden

Det händer hela tiden. Ideligen runt omkring oss. Dessa människor som inte ser skogen för alla träd.

Människor som inte förstår skillnaden. Skillnaden, att man personligen inte behöver utföra en viss handling för att handlingen de facto förekommer någon annanstans, utförs av någon annan (flera andra) och när den så görs, så blir det ett problem. Struktur kontra individ.

Människor som, på fullaste allvar, personligen, tar åt sig när man konstaterar dessa strukturella problem.

För att exemplifiera så tar jag personers rädsla att hålla med Sven Melanders i hans medhåll för Zara Larsson.

Om en man håller med Sven Melander, eller varför inte Zara Larsson direkt (eller annan valfri förespråkare av jämställdhet) som menar att gruppen män (oavsett hudfärg) är den gemensamma nämnaren för problemet när det kommer till sexuella övergrepp, så innebär det inte att personen, per automatik, själv är eller har varit en våldtäktsman. Det han gör, är att erkänna att det i samhället i stort finns ett problem med män och övergrepp/våld.

Så varför är det så svårt för folk att erkänna, utan att för den sakens skull ta det personligt? Jag undrar i mitt stilla sinne om det handlar om lättja? Kan det vara så att genom att inte erkänna problemet, och istället peka på något annat som roten till det onda så behöver inte personen själv göra något annorlunda. Den kan fortsätta med sitt som den alltid gjort.

Kan det vara så att det helt enkelt är skönt och bekvämt att inte se skogen för alla dessa träd?

Errare humanum est

Ja, det är mänskligt att fela. Väldigt så. Jag har gjort det otaliga gånger och kommer att fortsätta att göra det (inte för att jag vill, men för att jag är människa). MEN för mig är det väldigt viktigt att när det väl händer (och det ÄR mitt fel) ta på mig ansvaret och hitta en lösning som gynnar alla inblandade. Och står det mellan mig och kunden att ta den finansiella smällen och det är mitt fel så tar jag den. Jag kallar det lärpengar. Ett för mig, ett väldigt effektivt sätt att inte göra om felet igen.

Att inte alla företagare fattat det här är för mig ett mysterium. Dels att faktiskt vilja hitta en lösning men framförallt vara den drivande att hitta en lösning. Din kund ska inte behöver återkomma en enda gång efter att hen har påtalat att något är fel. Inte en enda gång.

Som kund bryr jag inte mig en sekund om varför det blivit fel jag bryr mig bara om att du löser det. Ta det som ett tillfälle att bygga och stärka ditt varumärke.

 

När vi blir gamla

Häromdagen hade jag en bloggidé som slutande vid en tanke. Den tog sitt ursprung i hur frustrerad jag blir av alla dessa förståsigpåare som säger/skriver saker i stil med: ”Det har jag aldrig hört talas om så så kan det inte vara!”. Som ex. att kvinnor i vissa jobb måste jobba i högklackat enligt företagens policies. Men eftersom du inte känner någon kvinna som behövt göra det så finns det inte.

Jag menar att denna brist att inte kunna förstå det som sker utanför det egna synfältet är en ganska så farligt kraft i diskussionerna som uppstår IRL och på nätet (speciellt om de får stå oemotsagda och kommer i myriader.) Men så idag insåg jag, att även jag (denna pålästa och väldigt vidsynta människa) är en just sådan person.

För några dagar sedan berättade två ungdomar i vårt hushåll med fasa hur två tjejer hade blivit överfallna och att nu skulle två av ungdomarnas YouTubestjärnor starta en insamling. Både jag och deras far lyssnade halvhjärtat när de återberättade historien. Vi smålog och nickade mot våra telingar och uttryckte något som kunde sammanfattas: ”Jasså, överfallna och bitna? Det var ju tråkigt. Men är ni riktigt säker på att det har hänt? Insamling? Är ni säkra på att de är dessa tjejer som får ta del av dessa pengar?” Vår skepsis grundade sig naturligtvis i att vi vill att våra barn ska tänka källkritiskt. Men vår lätt mästrande ton, gick inte hem hos tonåringen som blev heligt förbaskad (i sann tonårsanda).

Denna historia lär oss massor men framförallt ger den mig många tankar inför framtiden.

Det första jag lär mig (och då hoppar vi helt sonika över det faktum att vårt sätt att möta våra barn i denna fråga, jag vill mena att vi är mycket proffsigare annars, visar att vårt föräldraskap hör hemma på tidigt 1800-tal), är att vi kanske lite till mans är oförmögna att se och ta till oss saker som vi själva inte har tagit del av.

Därtill blir jag själv väldigt varse om hur jag totalt förbiser den enorma makt våra YouTubers och andra sociala medierprofiler har. Dessa kan ostört (eftersom vi vuxna väldigt sällan är med våra barn på nätet) skapa en relation och sedan prata direkt in till våra arvingar. När de väl fått en relation med en eller ett par personer, står sig kritiker ganska slätt, speciellt om dessa kallas föräldrar.

Min sista tanke är hur gammelmedia tacklar detta faktum. Har de fattat makten dessa profiler har? Och vilka blir effekterna för den journalistiska etiken?

Historien om de överfallna tjejerna tog jag inte själv del av förrän idag, när jag läste om den från, i mina ögon, en relativt säker källa. Det spelar ingen roll om varför de ev (jag är inte inne dagligen, så jag kan ju missat den) inte tagit upp den tidigare. Faktum kvarstår det finns andra kanaler och gammelmedia måste jobba hårt för att kunna vara en av dem som räknas imorgon.

Inget av detta är egentligen nytt. Men det blev väldigt konkret för mig idag och gett mig ett bryskt uppvaknande. Därtill måste jag mina söner om ursäkt när de kommer hem från skolan.

Hur står det till egentligen?

Det verkar som att hela Sverige mår kasst (en mycket stor och grov generalisering, I know). Men hur kommer det sig att ingen får tycka någonting längre utan att bli uthängd och totalt sågad med ankelbyxorna.

Och samtidigt, hur kommer det sig att så få har förmågan att uttrycka sig någotsånär nyanserat? Om vi gillar något så verkar vi inte längre (om vi någonsin haft det) förmågan att prata FÖR det (sälja det). Nej, istället måste vi anklaga de som (ännu) inte förstått med vår synpunkt.

Vad beror det på? Dålig självkänsla? Dags att börja ta hand om den kanske. Kom igen! Lite mer respekt för varandras olikheter och lite mer utrymme för självreflektion. Varför inte se andras perspektiv med lite nyfikenhet? Tänk om jag kanske kan lära mig något nytt genom att se det från någon annans perspektiv? Tänk om jag som den fantastiska människa jag är kan tänka mig att bli ännu lite bättre.

Kom igen Sverige. Ha åsikter, stå för dem och lär dig prata för dem (inte mot andra) med välgrundade argument.

Asså småbarn

Zara Larsson har gjort det igen, sagt till när hon tycker att folk går över gränsen. Respect.

Denna gång var det igen (?) på Instagram när folk kommenterade hennes bröst eller om det nu var ett par icke-bröst.

Läser igenom kommentarerna och blir mörkrädd när jag ser. De värsta kommentarerna kommer från icke-myndiga personer. Vissa bara ett par, tre år äldre än vår äldste. Vad fasiken? Var är mamma och pappa? Målsmännen? Inte ens torra bakom öronen och kallar folk för ”hoe” ”käften du är efterbliven” etc etc – allt möjligt bara för att man kan. Har ”rätt” att göra det.

Vad är det som har missats? Yttrandefriheten och/eller åsiktsfriheten betyder inte att du bör säga allt du vill. Framförallt ger det dig inte rätt att säga saker hur som helst.