Måttligheten regerar

Kanske är det för jag är våg (stjärntecknet alltså). Gillar balans. För jag förstår inte varför det är fel på måttlighet. En kardinaldygd. Hos mig regerar måttligheten. Inte för jag på något sätt ogillar att go all in, tycker illa om de som satsar allt (kudos till dem) eller lägga ribban högt. För det gör jag det med. Jag lägger ribban högt (skulle ni se min ribba ligga så skulle troligtvis många tycka den ligger jävligt högt), för det är så jag jobbar. Ska jag göra vissa saker så gör jag dem ordentligt. Vissa saker. Vissa utvalda saker. Ibland.

Läste en kommentar om hur folk idag ramlar ihop som korthus på IVA-avdelningarna runt om på landets sjukhus. För de tränar så mycket, mat-hetsar för mycket och livs-stressar för mycket.

Varför folks? Varför? Vad är det för pris ni vinner där i slutet. Vad är det jag inte vet. Eller, svara inte. Jag håller mig gärna ovetandes. Får väl stå där med mössan i hand och inte vinna ngt pris. Men jag chansar. För här och nu är det jävligt gött att vara måttlig.

 

Annonser

De stora egoisterna

Jag har precis insett en sak. Jag har kommit på varför jag alltid haft så svårt att identifiera mig med, och t.o.m blivit på gränsen till provocerad av dessa människor som, i mina ögon, hela tiden måste ”välja bort” sina barn.

De som högljutt proklamerar sitt aldrig sinande behov av egentid (ett uttryck som jag liksom aldrig har förstått). Som skriker ”låt mamma bajsa ifred!”. Som menar att orden roligt och barn är något oförenligt. Som alltid måste ”överdriva” det förjävliga med att ha barn.

Sen kom jag på det.

Jag är inte deras publik. Jag inser sent omsider att deras åhörare är människor vars upplevelser grundar sig i en annan verklighet än den jag själv lever i. Och snarare är det min oförmåga att inse att vi alla lever alla olika liv med olika angreppssätt.

Jag säger inget om rätt eller fel. Jag säger bara att det är annorlunda och vill djupdyka in i mina känslor.

Beror våra skilda upplevelser på att många jobbar efter ouppnåeliga målbilder eller på andra sätt skeva förväntningar på föräldraskapet, kvinnorollen och/eller livet i stort? I min verklighet är det jag (och min familj) som sätter förväntningarna och gränserna. Inte Pinterest, Instagram eller tummarna på Facebook. Inte heller är det grannens val av inredningsdetaljer eller mina föräldrars åsikter som får styra vad som är rätt för mig.  Hos mig sitter det rätta i min mage. Det är dit jag vänder mig och det är där jag får svaren.

Hos oss får balansen råda. Här är allas behov lika viktiga. Barnens, mannens och mina. I min verklighet blir allas behov tillgodosedda. Oftast inte samtidigt. Inte omedelbart. Men med jämna mellanrum och i en konstant och jämnt flöde. Någon är alltid supernöjd (typ), resten är OK med läget.

Att våga vara tydliga med mina behov, förväntningar och, inte att förringa, gränser har troligtvis hjälpt mig att inte köra pannan i kaklet. Bli ståendes i en återvändsgränd där jag desperat försöker överösta alla andra för få igenom en sista önskan, bara för att jag bortsett från mina behov under en alldeles för lång tid.

När jag hör folk skrika efter att de MÅSTE ha barnen 40 h/veckan på förskolan (för barnens skull…) så framstår de som otroliga egon, men plötsligt inser jag att jag är den största egoisten av dem alla. Men istället för högljutt när måttet är rågat, så gör jag det lite lågmält varje dag.

 

Den s.k. lyckohetsen

Jag blir så förundrad över den sk lyckohetsen. Den som (tydligen) råder. Överallt. Facebook, över grannhäcken (alltså den växtliga), på mammagrupper och arbetsplatser.

Egentligen ifrågasätter jag inte om den finns, det gör den säkert. Men jag undrar varför vi överhuvudtaget tillåter den att existera? Vem är det som egentligen tvingar folk upp i lyckohetskarusellen? Vem säger att vi måste vara lyckliga? Har vi missuppfattat detta, eller är det vad som är lycka som vi har missuppfattat?

Personligen så tror jag på lycka. För mig är det det sätt jag vill leva. Jag vill vara lycklig. Men för mig är det en konstant strävan, som jag hela tiden jobbar mot. Däremot, och det är delvis här som jag tror att det blir fel. Min strävan efter lycka i livet, betyder inte att jag varje sekund av mina vakna timmar är lycklig. Att jag aldrig är arg, att jag aldrig är ledsen, förtvivlad, uppgiven eller rent ut sagt förbannad.

Den andra delen, som jag tror att till viss del påverkar oss att vi stiga på hetsbussen, istället för att ta den rena skära lyckolinjen, är att man hoppar på någon annans lycka. Vi tar helt enkelt inte reda på vad det är som gör just oss lyckliga. 5 barn? 0 barn? Gård på landet? Radhus bredvid mamma och pappa? Istället, utgår ifrån vad alla andra och media predikar. Vad andra tycker och gör är ju (förhoppningsvis) vad de blir lyckliga av deras lycka och mediernas lycka, är ju att sälja lösnummer och annonsplatser. Men inte 17 gubbar är det din lycka.

Och sen slutligen är det förmågan att stå för sina val. ”Jag vill bo bredvid mor och far”, eller ”Det gör mig inget att bo bredvid morsan och farsan”. Vad coola Christian i grannhuset, eller häftiga Helene från högstadiet eller rätta Regina på jobbet säger och tycker spelar ingen som helst roll. Det är ju din lycka.

Hur du än vänder sig har du röven bak

Den är intressant, debatten om när man får vara föräldraledig, alternativt börja jobba. Speciellt när du är kvinna.

Det finns olika vetenskapliga rapporter som påvisar en det ena, en det andra. Därtill har vi en del lagar, som beroende av moral följs helt eller delvis. Personligen antar att det enda vi kan göra är att utgå från oss själva och göra det bästa av det.

Det jag slås av är hur kvinnor i debatten (aka kommentarsfälten) är otroligt bra på att skuldbelägga, det ena eller det andra. Om man vill börja jobba tidigt så är man:

Kallsinnig, hjärtlös och alltför intelligent för att slänga sitt liv på tråkiga och menlösa småbarn. Du förnekar att det finns en anknytningsteori överhuvudtaget eller så är det åtminstone inte den en del av att just din Jonny kommer att sitta på Kumla om ca 20 år.

Och om du istället väljer att använda din del av era 400 föräldraledighetsdagar till de 1,5 år de ofta räcker till (eller än värre – dryga ut dem ännu längre, Gud förbjude att du använder din partners). Så är du en självuppoffrande och troligtvis ojämställd person med noll ambition i livet. Du kommer med största sannolikhet att ha curlat ihjäl dina avkommor långt innan de får hår på andra delar av kroppen än huvudet. Och då står du där- förlorad, utan identitet, dessutom med anskrämliga tånaglar och slitet hår eftersom du inte ens har ens unnat dig en pedikyr genom åren.

Allt jag ser, är en drös osäkra vuxna som, på vägen för att passa in, förlorat sin tro på sig själva.

Det handlar om ansvar igen

Jag vill tro att Karin Adelsköld vill väl. Jag tror att hon vill att vi inte ska känna oss ensamma. Att maj är en stressig månad för oss alla. Och det är ju inte fel att vilja väl.

Men det är något i artikeln som provocerar. Jag tänker en stund på det (en ganska lång stund) och kommer på att jag reagerar mot jämförelseträsket, där vi svenska (kvinnor?) ohjälpligt sitter fast. Varför envisas vi att gegga ner oss till bröstkorgen i det? När man lägger till ett prefix till ett ord, som i detta fall ”skit” och morsa, så görs en (o)medveten uppdelning av morsor. De dåliga – skitmorsorna och det andra ”perfektmorsorna”. Där du antingen tillhör den ena eller den andra grupperingen och ska känna skuld beroende på vem som håller i taktpinnen och gärna skapa schism dem emellan. När allt handlar om att ta, eller inte ta ansvar för sig själv, sin vilja och sin tid.

Personligen tror jag inte på skuld och dåligt samvete. Det som är bra med dåligt samvete är att det kommer till människor med både empati och fungerande tankeverksamhet. Och båda är positiva karaktärsdrag som ger hopp för framtiden. Men ändå, så är där ju något med det dåliga samvetet som visar att personen inte gjort upp med sig själv. Hen vågar inte säga att det här, eller det här, är viktigast för mig och det står jag för. Utan står i ständig skuld till antingen det ena eller det andra.

Tycker du att barnens aktiviter är ett ok att bära och något som du inte skrev under på när du mös ihop dem, så stå för det. Gå inte på aktiviteterna. Tycker du det är mysigt att äta osymmetriska chokladbollar fulla med, gud vet vad, gjorda av halvsnoriga femåringar så gör det, men projicera inte din professionella misslyckande på ”karriäristen” som avböjer att närvara. Och framförallt, när du väljer att göra en det ena eller det andra så ta ansvar för ditt val. Var närvarande och njut av ditt val, fri från skuld och dåligt samvete. Ta ansvar att planera ditt liv efter det du vill. Våga säga ja till barnen, kollegorna, chefen m.fl. och våga säga nej till de samma. För svårare tror jag faktiskt inte att det är.

Så sluta kalla dig själv (och oss andra) en massa öknamn för att slippa ta ansvar för ditt dåliga samvete.