Klarar det inte

Ligger där på hotellrummet och bara väntar. Väntar på att de tre männen i mitt liv, ska ta ett initiativ (nej, de är inte alltid initiativlösa) och med engagemang ta till sig vår storstadssemester. Det händer inget.

Hur blev det så här? Har en stark känsla av att det bara är jag som känner så här. Att det är jag som förväntas vara motorn och driva semesterdagarna i huvudstaden framåt. Men å andra sidan så talar mitt fortsatta sängliggande sitt tydliga språk. Och min analys är troligtvis korrekt, men inte har inte ens dykt upp i männens medvetande. 

Jag, kvinnan, kollar av de yngre männen. Mycket riktigt, inget har hänt. Ostylade hår och träningsbrallor talar sitt tydliga språk. 

Den ömma modern byter, i ett ögonblick, skepnad och tar sin kvast och drar. Högljutt, ut i stadens (jävligt kalla inser hon snabbt) morgonmyller. Förbannad över att alltid vara den drivande. Den som vill ngt. Önskar ett mer dividtänk á la Alexander Bard.

Inne på Åhléns väskavdelning finner de mig. De med nyinköpta munkar. Kärringen är fortfarande tvär. Sur. Okristligt förbannad.

Något senare, i Kungsträdgården inmundigas munkarna. Köpta med otrolig sinnesnärvaro och humor. Jag klarar inte vara arg längre. 

Skämmes ta mig faen!

En person skriver om fredagens händelser i Stockholm från sin enorma plattform. Syftet är, skulle jag tro, att visa aktning och vördnad till sina medmänniskor (och kanske visa vilken insiktsfull person hen är). I nästa stund (två dagar senare) skriver samma person kommentarer i sociala medier om sina barns släkting. Kommentarerna är av ett sådan karaktär att Morgan Alling (och fler med honom) med lätthet klassat dem som mobbing. Aktningen och vördnaden för medmänniskor hänger här en aningens löst…

Strax därefter, hänger ett par av Sveriges ”mest kända” bloggare ut personen ifråga i sina (inte allt för betydelselösa) plattformar.

Kom igen Sverige! Kom igen ”kändisar”. Använd era positioner mer konstruktivt. Att syssla med mobbing mitt på blanka eftermiddagen med ”världen” som vittne, menar jag endast är ett bevis på bristande intelligens. Bloggarna kunde med lätthet fått fram sin synpunkt utan att småaktigt hänga ut personerna i fråga. Förutom att det hade varit mer etiskt så hade det förenklat för läsarna att se till sak, istället för person.

Till dessa vuxna personer vill jag mana till eftertanke och konstruktivitet istället för klick och dessutom säga.

Skämmes! Skämmes ta mig faen!

Det är bara i mattens värld

Som två negativa blir positivt.

Tjo Kerstin det är drag under galoscherna i kommentarsfälten (nej, inte i mitt och med tanke på vad jag kommer att skriva är jag oerhört tacksam för det). För sociala medier och dess kommentarsfält verkar ju bara en ventil för alla… alla olyckliga människor som inte får möjlighet att ta tag i sina egentliga problem och därför måste ge uttryck för sig missnöje någon annanstans.

Jag tänker på utgången i förra veckas val i Amerikas förenta stater och Sanna Nilsens utseende när hon i veckan utnämndes till julvärd. Men det är inte bara de imbecilla som direkt kommenterar, utan också de nöffar som sen kommenterar idioten med precis lika låga och kränkande påhopp.

Blir det en bättre värld av detta? Nej, det är hiskeligt otrevligt och hemskt vad det är och hat föder bara hat. Jag är inte särskilt kristen, men ibland tycker jag verkligen att folk ska vända andra kinden till och bara gå vidare. Vi behöver inte ha en åsikt, eller en åsikt om en åsikt…

Ha en underbar onsdag och var snäll vetja. IRL och på nätet.

 

De stora egoisterna

Jag har precis insett en sak. Jag har kommit på varför jag alltid haft så svårt att identifiera mig med, och t.o.m blivit på gränsen till provocerad av dessa människor som, i mina ögon, hela tiden måste ”välja bort” sina barn.

De som högljutt proklamerar sitt aldrig sinande behov av egentid (ett uttryck som jag liksom aldrig har förstått). Som skriker ”låt mamma bajsa ifred!”. Som menar att orden roligt och barn är något oförenligt. Som alltid måste ”överdriva” det förjävliga med att ha barn.

Sen kom jag på det.

Jag är inte deras publik. Jag inser sent omsider att deras åhörare är människor vars upplevelser grundar sig i en annan verklighet än den jag själv lever i. Och snarare är det min oförmåga att inse att vi alla lever alla olika liv med olika angreppssätt.

Jag säger inget om rätt eller fel. Jag säger bara att det är annorlunda och vill djupdyka in i mina känslor.

Beror våra skilda upplevelser på att många jobbar efter ouppnåeliga målbilder eller på andra sätt skeva förväntningar på föräldraskapet, kvinnorollen och/eller livet i stort? I min verklighet är det jag (och min familj) som sätter förväntningarna och gränserna. Inte Pinterest, Instagram eller tummarna på Facebook. Inte heller är det grannens val av inredningsdetaljer eller mina föräldrars åsikter som får styra vad som är rätt för mig.  Hos mig sitter det rätta i min mage. Det är dit jag vänder mig och det är där jag får svaren.

Hos oss får balansen råda. Här är allas behov lika viktiga. Barnens, mannens och mina. I min verklighet blir allas behov tillgodosedda. Oftast inte samtidigt. Inte omedelbart. Men med jämna mellanrum och i en konstant och jämnt flöde. Någon är alltid supernöjd (typ), resten är OK med läget.

Att våga vara tydliga med mina behov, förväntningar och, inte att förringa, gränser har troligtvis hjälpt mig att inte köra pannan i kaklet. Bli ståendes i en återvändsgränd där jag desperat försöker överösta alla andra för få igenom en sista önskan, bara för att jag bortsett från mina behov under en alldeles för lång tid.

När jag hör folk skrika efter att de MÅSTE ha barnen 40 h/veckan på förskolan (för barnens skull…) så framstår de som otroliga egon, men plötsligt inser jag att jag är den största egoisten av dem alla. Men istället för högljutt när måttet är rågat, så gör jag det lite lågmält varje dag.