En fråga kanske?

Mänsklighetens stora begär att hjälpa till är bottenlöst. Jag tycker att det är fantastiskt. Beundransvärt. Vi hjälper så gärna till (iallafall så länge det inte kräver att vi ska behöva utföra något, max ge en slant).

Men det största och främsta sättet att vara behjälplig är som ni alla vet – är att ge det ombedda rådet, eller förklaringen. Som den kvinnliga släktingen som berättar för mamman, men framförallt för pappan, hur man gör saker med småbarn. Eller farbrorn som berättar att ni måste lägga mer jord på den nyplanterade häcken, eller snickaren som i mjugg säger ”Nu önskar ni att ni satt staketet innan ni satt häcken”. Två av dessa exempel kom inom fem minuter till mig (och min man). Jag trodde jag skulle explodera.

”Men var inte så känslig. Du behöver inte överreagera. De ville bara hjälpa till.” Nej, de ville de inte. De ville (medvetet eller ej) glänsa. Känna sig behövda/kunniga och sprida detta.

Min man är klok nog att inte säga detta till mig, när jag står där och dumförklarar människorna. Nej, kommentarer som dessa visar inte på ett genuint intresse av vårt välmående. De skiter fullständigt om vår häck överlever eller ej, eller om det tar oss dubbelt så lång tid att få upp vårt staket eller ej. Och om de inte gör det, så har de andra problem. Om de VERKLIGEN hade brytt sig så hade de hjälpt till.

Vad deras kommentarer däremot visar är deras oförmåga att tänka holistisk. Strategiskt. De ser och reagerar, men tänker inte. Tänker definitivt inte på det de inte ser/vet.

Vi har inte hunnit lägga på den där sista lasset jord. Vi har däremot gjort en riskbedömning att den inte kommer att stå och falla med det sista lasset. Istället väljer vi att sätta upp några sektioner staket, som kräver att man är två, de timmar vi har tillsammans denna dag. Jag kan själv fylla på med jord, senare.

Vi HAR ju satt upp staketet innan vi satte häcken! Det var bara två passbitar som vi var tvungna att ha dagsljus för att såga till som vi valde att vänta med.

Tänk om folk bara kunde hia sig från att sprida sin egen (o)kunskap och om de tvunget måste öppna ölhålet, inleda med en fråga för att ta reda på fakta.

 

Men det egna* ansvaret då

Jag går i gång på det mesta här i livet. Intelligent och temperamentsfull som jag är (nej, ödmjuk är jag sällan). Och det finns speciellt en sak som jag obönhörligen går i gång på. Oavsett var det dyker upp (och det gör det ideligen nuförtiden) i en konversation mellan människor, eller i en nyhetsartikel eller blogginlägg.

Den totala avsaknaden av egenansvar. Överallt så ursäktas livet av förenklingar i absurdum: ”Men asså, hade inte hen…”. Vad är det för jävla trams. Du gör väl (alternativt inte gör) vad du gör oavsett. Ta lite ansvar.

Denna flathet ser jag hos allt från tonåringar och likväl 55+ are. Och även de som vill verka ansvarsfulla ramlar dit: ”Jag gjorde fel, men…” Men vaddå?

Du kan ALLTID ta DITT ansvar. Du behöver inte plocka upp blindgångsmällaren som ngn idiot inte plockat upp efter sig. Du behöver inte störa andra för att du är uttråkad. Du behöver plugga mer om du vill ha högre betyg.

Den som väljer att inte ta ansvar för sina handlingar är bara ett offer. Ett simpelt sådant vill jag mena. Och offer är det synd om, när de är resultatet av brott eller maktmissbruk. Men för oss andra handlar det bara dum- eller lathet.

*här sitter det fint med en egenvald svordom

Självisk – absolut, kriminell – not so much

På en av de bloggar jag läser för tillfället, Cissi Wallins, så ”rasar” nu debatten om hur självisk man får vara som förälder, speciellt som mamma. Jag läser, tänker, håller med, men även ifrågasätter.

Jag kan snabbt konstatera att jag är självisk. För jag går till frisören, hudterapeuten (vain is my middle name) regelbundet utan barn och vill tro att jag också gjorde det när barnen var små (även om jag ser på bilder att den frisyr jag då innehade var lite mer förlåtande om inte saxen sattes i var fjärde vecka, men mina ögonbryn var alltid fantastisk mörka och välskulpterade…).

Jag har även åkt iväg privat (både med och utan man) och med jobbet (alltid utan man) utan barn. Jobbresor har varit upp till en vecka, privat en långhelg som mest.

Folk har säkert haft synpunkter på detta och om detta är att betrakta som själviskt so fine, I am.

Vad jag däremot ALDRIG gjort är att (ut)nyttjat vår subventionerade förskola. När jag varit borta i jobbets räkning och barnens far också har jobbat så har barnen varit på förskolan. Däremellan, samt då vi inte kunnat bli erbjudna nattis, har mormor, svägerska och vänner ställt upp. Vad gäller alla andra privata i-lands lyxgrejer jag sysselsatt mig med (oavsett orsak), så har det primärt planerats efter min makes arbetstider och har detta inte gått att lösa eftersom jag promt måste få klippt luggen, så har återigen bett familj och vänner ställa upp.

Varför? Därför, och rätta mig om jag har fel, förskola är till för att hjälpa oss kunna förvärvsarbeta, att införskaffa nya skattepengar åt staten (eller är det kommunen?). Nu är ju Sverige liiite bättre, för vi slutar inte bara här. När vi föräldrar är ute i statens (eller om det är kommunens) tjänst, så ser till att utveckla dem i en pedagogisk verksamhet. Vilket innebär att när barnen är där, så ska de utvecklas, inte bara förvaras. Det innebär dock inte att våra barn INTE utvecklas när de inte får vara där (och är därmed grymt skeptisk till alla argumentet till varför barn ska vara på förskolan när jag som förälder är ledig).

Så debattens insinuation om att föräldrar (mammor) som väljer att inte ha barnen på förskolan när de är lediga från sitt arbete, kanske inte alls är självuppoffrande, curlande föräldrar. Utan helt enkelt folk som väljer att, så där lite politiskt korrekt, följa de regler och som finns. För att de inser att det finns massor av rättigheter men för att kunna ta del av dem så måste vi efterleva några skyldigheter också.

Till detta ska jag tillägga att jag var inte egenföretagare när mina barn var involverade på föreskoleverksamhet, kanske är det annorlunda då. Å andra sidan så resonerar nog Skatteverket att om det inte går att göra avdrag för klippning av hår eller färgning av ögonbryn i verksamheten, så bör det anses som fritid och inte jobb. Kanske en bra tumregel för en annan också.

Ps. Jo, det har hänt att jag (och mannen också för den delen) har vid svängt inom ICA på väg hem till förskolan för att köpa lite mat innan vi hämtat barnen.

PS 2. Vi nyttjade rättigheten att ha vår äldste på förskolan de 3 h/dag under vår föräldraledighet. Inte alla dagar, för ibland kunde jag kliva ur mitt själviska jag och hänga med båda kidsen (de som jag själviskt valde att skaffa, med OK från min man, iallafall den förste), för våra barn gav, och ger, mig så fantastiskt mycket (det betyder inte att jag alltid tycker att det är en dröm av guld och marmor att vara förälder).

En annan form av maktmissbruk

Min bild av makt missbruk brukar gestaltas av lätt övervikta män i kostym alternativt annan traditionell manlig utstyrsel.

Men när jag läser Lena Melins krönika i Aftonbladet idag inser jag att maktmissbruk också kan vara en relativt ung, relativt fräsch småbarnsmamma.

Maktmissbruk är oavsett form mycket osmakligt.

Vänta, vad sa han?!

Ingen har väl missat ”SCA-skandalen”. Där toppen (och deras fruar) av toppen av en väldans massa företag har åkt en väldans massa företagsprivatplan till mer eller mindre företagsamma aktiviteter.

Jag borde kanske inte vara förvånad, men blir det ändå. Att folk fortfarande blir förblindade av makt (eller nått) och tappar helt kollen på vad det där som är rätt och fel. Att det glömmer att även om det finns regler på papper, så finns det också moral och sunt förnuft, som kan och BÖR användas när man läser de reglerna på pappret…

Jag vet inte vad som är mest bedrövligt just nu. Att de styrande topparna i dessa företag återigen kopplar bort det sunda förnuftet och direkt köper kommunikationsansvarigas råd att säga saker som ”Det är viktigt att man tar intryck hur det uppfattas…” För den förmågan till insikt hade ni tydligen inte själva, eller?

Eller att personerna, nu under lupp, fortsätter med otvetydiga formuleringar av sanningen. Som när Handelsbankens nye VD, Frank Vang-Jensen, gör när han svarar på TV4 Ekonomis fråga huruvida han själv åker privatjet: ”Nej, det gör jag inte. Det är väldigt, väldigt sällan.”

Det får mig vilja ge er ett Jakob Eklunds ”Ah, vad fan?”

Nedan är länken till TV4 ekonominyheter som bjöd på dessa klassiker:
http://www.tv4play.se/program/ekonomi?video_id=3057798