Klarar det inte

Ligger där på hotellrummet och bara väntar. Väntar på att de tre männen i mitt liv, ska ta ett initiativ (nej, de är inte alltid initiativlösa) och med engagemang ta till sig vår storstadssemester. Det händer inget.

Hur blev det så här? Har en stark känsla av att det bara är jag som känner så här. Att det är jag som förväntas vara motorn och driva semesterdagarna i huvudstaden framåt. Men å andra sidan så talar mitt fortsatta sängliggande sitt tydliga språk. Och min analys är troligtvis korrekt, men inte har inte ens dykt upp i männens medvetande. 

Jag, kvinnan, kollar av de yngre männen. Mycket riktigt, inget har hänt. Ostylade hår och träningsbrallor talar sitt tydliga språk. 

Den ömma modern byter, i ett ögonblick, skepnad och tar sin kvast och drar. Högljutt, ut i stadens (jävligt kalla inser hon snabbt) morgonmyller. Förbannad över att alltid vara den drivande. Den som vill ngt. Önskar ett mer dividtänk á la Alexander Bard.

Inne på Åhléns väskavdelning finner de mig. De med nyinköpta munkar. Kärringen är fortfarande tvär. Sur. Okristligt förbannad.

Något senare, i Kungsträdgården inmundigas munkarna. Köpta med otrolig sinnesnärvaro och humor. Jag klarar inte vara arg längre. 

Annonser

Måttligheten regerar

Kanske är det för jag är våg (stjärntecknet alltså). Gillar balans. För jag förstår inte varför det är fel på måttlighet. En kardinaldygd. Hos mig regerar måttligheten. Inte för jag på något sätt ogillar att go all in, tycker illa om de som satsar allt (kudos till dem) eller lägga ribban högt. För det gör jag det med. Jag lägger ribban högt (skulle ni se min ribba ligga så skulle troligtvis många tycka den ligger jävligt högt), för det är så jag jobbar. Ska jag göra vissa saker så gör jag dem ordentligt. Vissa saker. Vissa utvalda saker. Ibland.

Läste en kommentar om hur folk idag ramlar ihop som korthus på IVA-avdelningarna runt om på landets sjukhus. För de tränar så mycket, mat-hetsar för mycket och livs-stressar för mycket.

Varför folks? Varför? Vad är det för pris ni vinner där i slutet. Vad är det jag inte vet. Eller, svara inte. Jag håller mig gärna ovetandes. Får väl stå där med mössan i hand och inte vinna ngt pris. Men jag chansar. För här och nu är det jävligt gött att vara måttlig.

 

Läxornas vara eller inte vara

Tänker lite på det här med läxor. På låg- och mellanstadiet har våra barn varit ”förskonade” från enorma mängder läxor. Även i sonens högstadieklass tillämpas det, i det flesta ämnen, beting dvs, det som skall läras ska kunna hanteras på skoltid men om eleven av olika skäl inte har blivit klar (vilket ofta handlar om dåligt fokus från eleven sida) får den ta igen det under helgen.

Iallafall har läxorna under åren (och även i vissa fall för högstadieeleven) främst gällt sådant som, i mina ögon, kräver repetion för att lära sig (läsning, glosor, multiplikationstabell, 10-kompisar etc). Våra barn har aldrig varit kvittrandes glada för att utföra dessa uppgifter men samtidigt har det aldrig blivit en enorm diskussion hos oss. Vi föräldrar har sett nyttan och därmed har vi inte känt att vi behöver ifrågasätta dem. Om det handlat om personligheter, respekt, retorik eller annat vet jag ej, men vi har lyckats få dem gjorda med resonlig mängd gnäll.

Även jag kan ifrågasätta varför barn ska ha med sig jobbet hem. Inte heller tycker jag att det ska handla om att jag ska lära ut ngt till barnen som de inte kan (detta ska göras av behöriga personer i skolan), detta då jag är ett levande exempel på hur jordens sämsta pedagog fungerar, dessutom har jag inte tillräcklig kunskap i vissa ämnen så som matte. Men om det är vår önskan att våra barn ska lära sig saker och mitt barn kräver repetion för att lära sig, då är jag för ”läxor”.

Det som verkar trigga föräldrar mest i denna debatt och också det jag reagerar på, är tjatet och bråken som uppstår. Det verkar vara detta som föräldrar tycker är det tråkigaste med läxor, inte att läxorna i sig. Jag förstår också detta (bråk och tjat behöver vi oftast inte mer av) men undrar ändå i MITT stilla sinne om det inte är ngt annat man inte lyckats med i sitt föräldraskap.

Är det inte det som ÄR vårt ansvar som föräldrar. Att lära barn (ofta med enorma portioner tjat, hot och mutor) vad de måste göra även om de inte vill det. Samma tjat, hot och mutor brukar infinna sig när man behöver lära dem vad de får och inte får göra? Oavsett om det gäller läxor, mobbing och allt annat som ska göra dem till socialt anpassade och kunniga världsmedborgare?

Eller är jag en alltför lite kritisk medborgare själv, har barn som har det lätt i skolan, då inte vet vad jag pratar om. Hur tänker du?

 

Vad 17 händer

Huliganer, bilbränder, pedofiler och folk som kallar var och varannan kvinna för hora. Var är världen på väg, eller rättare sagt var sjutton befinner vi oss.

För mig är svaret lika enkelt som kort. Vuxna som inte säger stopp. Som inte reagerar och sätter gränser och därtill troligtvis flertalet sjuka hål i huvuden.

SÅ SJUK VÄRLD VI LEVER I!

 

Vid gudars skymning

Att boka föreläsning med Martina Haag (alltså lyssna på henne inte gå med henne som kompis, även om jag gjorde ett tappert försök att vara tjenis med henne och samtala lite så där avslappnat som man vill när man träffar en kändis, vilket man aldrig gör, träffar dem alltså, eftersom man inte bor i Stockholm), samma dag som man pendlar 20 mil och det blir sena extramöten som ger sista minuten jobb för en själv, som sen man får sms (under föreläsningen) om att man behöver göra justeringar på. Är inget bra.

För man kan ge sig fanken på att det är samma dag som man bestämt sig för att just idag ska man ge barnen lagad mat istället för det mackrace man kört i två dagar på raken (matföräldern befinner sig nämligen på annan ort, långt, långt borta).

Dagen ska helst inte  heller sammanfalla med just den dagen som tonåringen beslutar sig för att göra en ganska ogenomtänkt sak på skolan, som kräver ett antal telefonsamtal, förklaringar och förmaningar. Nej, det ska den inte.

Gör den det, så brukar den sammanfalla på samma dag som man gör en sista korrektur av en skrivelse till kommunen, samtidigt som hör ett gnyende från en hund som inte varit ute på väldigt länge.

Sen får man perspektiv och inser att barnen lever  och hunden kissade aldrig inne. Och att man, sin tonåring till trots, bara stött på vettiga föräldrar och sen tar man en macka till och skiter fullständigt i gluten, GI och att man dessutom länsade förutsättningarna inför morgondagens frukost.

Och sen kommer man på DET, att imorgon, imorgon är det ens födelsedag och att det säkert också kommer att bli en alldeles fantastisk dag.