Klarar det inte

Ligger där på hotellrummet och bara väntar. Väntar på att de tre männen i mitt liv, ska ta ett initiativ (nej, de är inte alltid initiativlösa) och med engagemang ta till sig vår storstadssemester. Det händer inget.

Hur blev det så här? Har en stark känsla av att det bara är jag som känner så här. Att det är jag som förväntas vara motorn och driva semesterdagarna i huvudstaden framåt. Men å andra sidan så talar mitt fortsatta sängliggande sitt tydliga språk. Och min analys är troligtvis korrekt, men inte har inte ens dykt upp i männens medvetande. 

Jag, kvinnan, kollar av de yngre männen. Mycket riktigt, inget har hänt. Ostylade hår och träningsbrallor talar sitt tydliga språk. 

Den ömma modern byter, i ett ögonblick, skepnad och tar sin kvast och drar. Högljutt, ut i stadens (jävligt kalla inser hon snabbt) morgonmyller. Förbannad över att alltid vara den drivande. Den som vill ngt. Önskar ett mer dividtänk á la Alexander Bard.

Inne på Åhléns väskavdelning finner de mig. De med nyinköpta munkar. Kärringen är fortfarande tvär. Sur. Okristligt förbannad.

Något senare, i Kungsträdgården inmundigas munkarna. Köpta med otrolig sinnesnärvaro och humor. Jag klarar inte vara arg längre. 

Skogen och träden

Det händer hela tiden. Ideligen runt omkring oss. Dessa människor som inte ser skogen för alla träd.

Människor som inte förstår skillnaden. Skillnaden, att man personligen inte behöver utföra en viss handling för att handlingen de facto förekommer någon annanstans, utförs av någon annan (flera andra) och när den så görs, så blir det ett problem. Struktur kontra individ.

Människor som, på fullaste allvar, personligen, tar åt sig när man konstaterar dessa strukturella problem.

För att exemplifiera så tar jag personers rädsla att hålla med Sven Melanders i hans medhåll för Zara Larsson.

Om en man håller med Sven Melander, eller varför inte Zara Larsson direkt (eller annan valfri förespråkare av jämställdhet) som menar att gruppen män (oavsett hudfärg) är den gemensamma nämnaren för problemet när det kommer till sexuella övergrepp, så innebär det inte att personen, per automatik, själv är eller har varit en våldtäktsman. Det han gör, är att erkänna att det i samhället i stort finns ett problem med män och övergrepp/våld.

Så varför är det så svårt för folk att erkänna, utan att för den sakens skull ta det personligt? Jag undrar i mitt stilla sinne om det handlar om lättja? Kan det vara så att genom att inte erkänna problemet, och istället peka på något annat som roten till det onda så behöver inte personen själv göra något annorlunda. Den kan fortsätta med sitt som den alltid gjort.

Kan det vara så att det helt enkelt är skönt och bekvämt att inte se skogen för alla dessa träd?

Lyxen av att göra ingenting

Så här är det. Genom att luta sig tillbaka och göra ingenting, för mannen (medvetet/omedvetet) över ansvaret till kvinnan att skydda dem båda från oönskad graviditet. Om han inte vill ta på sig latexmössan så blir nästa steg att hon får ta över skyddandet. Hon behöver ju naturligtvis inte göra det. Hon kan ju faktiskt säga nej. Nej till sex. Kvinnor behöver ju inte sex för att överleva (tillskillnad från män…). Men är hennes rätt att ha sex utan att behöva proppa sig full av hormoner eller blöda som en nyslaktad gris (vanlig biverkan av kopparspiral för den oinsatte), böket med att stoppa in en bit silikon i muffen, är den mindre än mannens? Är det mindre viktigt än mannens rätt till ”skönt” sex ?

Så när jag igår barnsligt (?) regerade på en töntig fredagsfräckis om just preventivmedel kombinerat med andra kvinnors oförmågor av ”manliga” egenskaper så som att parkera motordrivna fordon, så visste inte de kränkta männen som svarade mig att jag just missat en underbar dag med mina barn och man pga av mannens (min och alla andras) möjlighet att göra ingenting. Omöjligt kunde de veta att jag sedan under midsommarhelgen ”took one for the team” och gick igenom en abort. För trots att jag gjort vad jag kunnat för att skydda oss från fler barn så ”smet en rackare emellan” och det är jag som får betala fysiskt och psykiskt.

Denna erfarenhet har gjort mig arg (och tydligt är att jag inte riktigt släppt det hela då jag inte kunde behärska min hysteria och förstörde några mäns fredag genom att kommentera det där skämtet). Jag är inte arg på min man specifikt (men visst fick ha ta min verbala skit, vilket naturligtvis måste vara enormt tröttsamt) utan på biologin och samhället i allmänhet. Det finns över tio olika preventivmedel för kvinnor och två för män. Det ÄR, rent biologisk, svårare att kontrollera mannens fertilitet då den pågår konstant och inte en gång i månaden som för kvinnor. Men ändå, det sägs att vi varit på månen… kanske om det lagts lite mer resurser… Denna erfarenhet har fått mig att inse så sjukt många saker. Och få mig inte att ens börja om rätten till fri abort som vissa partier vill se en begränsing i…

Nej, jag vill inte att män ska varken dö eller tvångssteriliera sig. Jag är, de kommenterande männen till trots, inte manshatare (att det ska vara så svårt att se skillnaden mellan åsikt och manshatare). Det enda jag skulle vilja är att män inser att de, generellt, ÄR priviligerade. Och även om man som man säger sig värna lika rättigheter och lika lön etc. så kan man kanske ta sig en funderare om det hur jämställt livet egentligen är (i jämställda Sverige) och framförallt vad man aktivt gör för att hjälpa utvecklingen på traven.

Om man tycker att fredagsfräckisar är en viktig del av livet, så kanske man kan vänta med kommentarer ”Oj oj oj oj…………..HÄR var det en som var arg !!!”, ”Men vilket gnäll över ett skämt…. Att folk inte bara kan ta och läsa vidare utan att hänga upp sig… Det är tröttsamt att se. För att slippa onödiga kommentarer la dom ju även in ytterligare ikoner utöver ”tummen upp”. Gnällrövar” och ”Feminister är människor som är arga på män.”. 

 

Jo, gratta mig gärna

Idag är det internationella kvinnodagen. En dag som inte skulle behövas, men som är här för att påminna oss att vi (mänskligheten) fortfarande lever ojämlikt. I hela världen.

Ser ofta i ”debatten” att jag som svensk, vit kvinna boende i Sverige inte har något att klaga på. Det finns de som har det betydligt sämre…

Det är något med denna kommentar som får mig att vilja sätta på mig en rosa löskuk och pensionera en majoritet av mina hjärnceller. Vad menar personerna? Att eftersom det finns de som har det sämre, så ska vi vara tysta och inte låtsas om de problem som vi fortfarande har. Min instinktiva svar blir: Varför ska vi ens ha det dåligt?

För vi, medvetet och omedvetet, värderar fortfarande olika beroende på kön. Och när vi gör det, så gör våra barn det. Ett praktiskt exempel på hur kön styr oss (och våra barn)  och hur viktigt det är, att både uppmärksamma och kanske förändra stereotyper, tar jag i från helgens fotbollscup för pojkar födda 2006. När priserna delades ut var det någon eller några pojkar som på något sätt opponerade sig eller bara konstaterade att det var en tjej på plaketten han/de fick. Prisutdelaren meddelade då att så kan det bli (leverantörsfel, ingen aktiv genuskamp där). Hon påminde också oss alla att det fanns många flickor som genom tiderna fått ta emot priser med pojkar på*.

Nej, debatten här handlar kanske inte om den stora mängd av bortgifte av barn (flickor, of course), att kvinnor inte har rösträtt eller inte får köra bil. Vi har kommit längre än så, men det betyder inte att vi inte måste fortsätta att arbeta för könens lika värde. Både i rättssalen, i idrottshallen och i vardagsrummen.

En av mina klokaste barndomsvänner uttrycker det så här:

”… vi måste kämpa för att våra barn ska kunna få leva i ett mer jämlikt samhälle. Vi har ett ansvar för vilka värderingar vi ger våra barn. Vi ska kämpa för något som borde vara självklart…att flicka/pojke/kvinna/man, ska ha samma rättigheter, samma möjligheter, samma värde… En dag som internationella kvinnodagen är en symbol för att det inte är så… Så gratta oss INTE, för denna dagen finns för att kvinnor/flickor världen över har sämre förutsättningar, får sämre levnadsvillkor och sämre lön för att de är just kvinnor/flickor…”

Vill du gratta mig så gör gärna det, genom att visa mig respekt och jämlikhet under årets alla 365 (366) dagar.

*Nej, det gjordes utan att något barn hängdes ut.

Jämställdhet swings both ways?

Såg flera plakat på Arenan igår och inlägg på Facebook som handlade om gårdagens (rätte) vinnare i Melodifestivalen. Det stod ”Mums Måns”. Uttrycket är tydligen något Kristian Luuk lanserade under någon intervju om jag minns rätt. Men är det kul egentligen? Är det OK?

Vill knappt ens tänka på vad som hade hänt om det stått ”Mums Marielle”. Vad hade hänt då?

Killen är en riktigt bra artist och så möts han av kommentarer hur han ser ut? Superkroppen nämndes också under en tidigare deltävling. Jag säger inte att vi inte får skämta om det. Vi måste kunna skämta om saker. Men har det inte blivit väldigt mycket fokus på denne mans utseende. Och är det då OK?