Feminism i praktiken

Hur gör vi då? I vardagen, för att skapa ett mer, på riktigt, jämställt samhälle. Jo, vi förklarar väldigt tydligt att det inte är ok för tonårssönerna att säga fitta när de blir förbannade.

I samma ögonblick förklarar vi att det spelar ingen roll om de blev förbannade. Bara för att de blir förbannade får de inga frikort att varken göra eller säga vad de vill (och nej detta har inget med yttrandefrihet att göra).

Vi tar striden i stort och smått. Varje gång. Ja, exemplet ovan hände precis i vårt hus.

Annonser

Skratta eller gråta?

Det är frågan när jag ställer mig när en människa, i detta fallet en man, anser att feminism (förutom fel i största allmänhet) inte behövs, bl.a eftersom lagen säger att kvinnor inte FÅR diskrimineras) och använder uttrycket ”… surdegs bakande män från Södermalm...” (avstavningsfelet är inte mitt, bara så att ni vet)…

Ni förstår problemet va?! Att vi (inte alla vi, men många av oss) tillskriver män (oftast män, men det skulle även kunna vara döda objekt) traditionellt kvinnliga egenskaper (eller i detta fall sysslor) med enda syftet att nedvärdera. Och vi gör det t.o.m i samma andetag som vi vill på allvar påstår att ”Jag behandlar minsann alla precis likadant. Jag förstår inte varför vi ska göra mer.

Det värsta av allt? Han är totalt omedveten om det, omedveten om det han gör och att det faktiskt påverkar oss. Hur omedveten är du?

Klarar det inte

Ligger där på hotellrummet och bara väntar. Väntar på att de tre männen i mitt liv, ska ta ett initiativ (nej, de är inte alltid initiativlösa) och med engagemang ta till sig vår storstadssemester. Det händer inget.

Hur blev det så här? Har en stark känsla av att det bara är jag som känner så här. Att det är jag som förväntas vara motorn och driva semesterdagarna i huvudstaden framåt. Men å andra sidan så talar mitt fortsatta sängliggande sitt tydliga språk. Och min analys är troligtvis korrekt, men inte har inte ens dykt upp i männens medvetande. 

Jag, kvinnan, kollar av de yngre männen. Mycket riktigt, inget har hänt. Ostylade hår och träningsbrallor talar sitt tydliga språk. 

Den ömma modern byter, i ett ögonblick, skepnad och tar sin kvast och drar. Högljutt, ut i stadens (jävligt kalla inser hon snabbt) morgonmyller. Förbannad över att alltid vara den drivande. Den som vill ngt. Önskar ett mer dividtänk á la Alexander Bard.

Inne på Åhléns väskavdelning finner de mig. De med nyinköpta munkar. Kärringen är fortfarande tvär. Sur. Okristligt förbannad.

Något senare, i Kungsträdgården inmundigas munkarna. Köpta med otrolig sinnesnärvaro och humor. Jag klarar inte vara arg längre. 

Överpresterande eller bara jävligt bra?

Vet inte riktigt vad Birgitta Ohlssons bok ”Duktiga flickors revansch” handlar om, men om den bara till en promille, handlar om att leverera till hög nivå (inte för att man har krav på att göra det, utan för att det är så här man/jag jobbar), så ska jag läsa den och HYLLA den.

Så grymt trött på alla mesar, som alltid utgår från en väldigt låg nivå. I min värld blir det inte ens good enough. Samma människor, som till sitt försvar vänder och vrider på de egna tillkortakommanden, genom att kalla en annan för ”överpresterare” (dock aldrig till en i person, för tänk om det skulle bli konflikt).

Fine var du en sån, men var det utanför min sfär. Tack. När man ska göra ngt så kan vi väl göra det ordentligt!  Hos mig så samlas bara sådana som vet var ribban ska ligga och kommer du inte över den så please stay away. Far far away.

Väldigt otrevligt ilägg, jag vet. Och för den oinvigde är det helt motsatt mitt förra. Men de som fattar, de fattar! Se hur många kränkta personer som läser detta.

Måttligheten regerar

Kanske är det för jag är våg (stjärntecknet alltså). Gillar balans. För jag förstår inte varför det är fel på måttlighet. En kardinaldygd. Hos mig regerar måttligheten. Inte för jag på något sätt ogillar att go all in, tycker illa om de som satsar allt (kudos till dem) eller lägga ribban högt. För det gör jag det med. Jag lägger ribban högt (skulle ni se min ribba ligga så skulle troligtvis många tycka den ligger jävligt högt), för det är så jag jobbar. Ska jag göra vissa saker så gör jag dem ordentligt. Vissa saker. Vissa utvalda saker. Ibland.

Läste en kommentar om hur folk idag ramlar ihop som korthus på IVA-avdelningarna runt om på landets sjukhus. För de tränar så mycket, mat-hetsar för mycket och livs-stressar för mycket.

Varför folks? Varför? Vad är det för pris ni vinner där i slutet. Vad är det jag inte vet. Eller, svara inte. Jag håller mig gärna ovetandes. Får väl stå där med mössan i hand och inte vinna ngt pris. Men jag chansar. För här och nu är det jävligt gött att vara måttlig.