Feminism i praktiken

Hur gör vi då? I vardagen, för att skapa ett mer, på riktigt, jämställt samhälle. Jo, vi förklarar väldigt tydligt att det inte är ok för tonårssönerna att säga fitta när de blir förbannade.

I samma ögonblick förklarar vi att det spelar ingen roll om de blev förbannade. Bara för att de blir förbannade får de inga frikort att varken göra eller säga vad de vill (och nej detta har inget med yttrandefrihet att göra).

Vi tar striden i stort och smått. Varje gång. Ja, exemplet ovan hände precis i vårt hus.

Annonser

Möjligheten att vara ”annorlunda”

I kölvattnet av gårdagens inlägg om läxor (tack till er som hört av sig) vill jag verkligen förtydliga att jag inte tror att föräldrar som har barn som inte vill göra läxor är cry babies. Inte alls. Jag tror inte ens att barnen är det. Jag är övertygad att barn som ”trilskas” gör det av en väldigt god anledning. Inte för att de har en innerlig önskan att vara obstinata.

Det jag ifrågasätter är hur vi hanterar detta. Jag tror nämligen att vi människor av naturen så funtande att vi vill ha bort symtomen (och gärna så fort som möjligt) snarare än lösa det verkliga problemet. Och det är det jag menade med mitt förra inlägg. Barnen gör uppror när de ska göra läxor (av lika många anledningar som det finns barn) och de vuxnas svar på problemet blir: ta bort läxorna. När vi borde fråga oss varför klagar de? Eller varför har de inte gjort klart detta i skolan (om lärarna nu är av den synen att läxor i mångt och mycket egentligen inte ska behövas)?

Feedbacken på mitt inlägg, tillsammans med att jag under hösten stött på föräldrar med barn som har haft liknande svårigheter i vissa ämnen som våra egna har fått mig att se ett mönster. (Tänk vad befriande det är när vi vågar öppna oss om att varken vi eller våra telingar är perfekta, älskar att verkligen möta andra människor). Ett mönster som får mig att undrar om det inte är vårt system som har brister?

Under årens lopp har jag på nära håll bevittnat vad system kan göra med barn som är ”annorlunda”, eller som jag brukar benämna dem ”inte riktigt passa in i den grå massan” oavsett om det gäller läshuvud, intressen eller social kompetens.

Innan vi går vidare. Nej, jag menar INTE att vi ska acceptera vad som helst från våra barn. Tvärtom. Men det vi måste göra, det som är vår skyldighet som vuxna (om vi inte kan förändra systemet, eller under tiden vi förändrar det), är att kunna ge dem verktygen att själva kunna hantera systemet.

Men tillbaka till skolsystemet. Jag tror inte där är många skolor, om ens en, som inte reagerar när de märker att ett barn inte hänger med. Men om det visar sig att många barn, eller flera, eller några inte får ett ämne att fungera, så måste skolan göra något mer. Och även om jag här tror jag att många skolor gör extra, så undrar jag i mitt stilla sinne om de göra rätt saker. För hjälper det att bara ”plugga mer” för dessa barn? Och vi föräldrar vi måste våga ställa krav, om vi märker att det inte hjälper. Om lösningen inte är att plugga mer.

Denna diskussion fick mig att minnas ett inslag med Sir Ken Robinson på Skavlan för många år sedan. Jag tyckte att det var lika klockrent då som nu. Han menar att det nuvarande systemet är en rest från en svunnen tid. Som verkligen inte funkar för alla, om ens de flesta och att det tar död både på barns kreativitet och intresse att lära.

Men innan våra folkvalda politiker hittat vägen fram till hur de ska göra saker och ting bättre för sina medborgare i ett längre tidsperspektiv än en mandatperiod … så anser jag måste vi föräldrar måste ta vårt ansvar och hitta roten till det onda för våra barn, hjälpa dem att hitta sina verktyg. Det innebär att vi måste resa oss från soffan, ställa ner fredagsvinet (kanske inte rätt dag att ta en diskussion) och ställa krav på skolan för just våra barn (och göra vad vi kan). Inte gnälla att det är jobbigt att barnen inte vill göra läxor.

Jag är väl medveten om att jag inte är allvetandes. Så finns det någon där ute som vet om det pågår ngn försök att VERKLIGEN omformatera skolan, likt Sir Robinsons, eller annas idéer? Och eventuellt utfall.

Ps. Jag är också väl medveten om att  detta inlägg  vänder sig till den grupp av oss priviligerade föräldrar, vilken jag vet att inte alla är. De finns de som oavsett anledning, möjlighet att ta fighten. Men låt oss nu hålla oss till oss själva.

Läxornas vara eller inte vara

Tänker lite på det här med läxor. På låg- och mellanstadiet har våra barn varit ”förskonade” från enorma mängder läxor. Även i sonens högstadieklass tillämpas det, i det flesta ämnen, beting dvs, det som skall läras ska kunna hanteras på skoltid men om eleven av olika skäl inte har blivit klar (vilket ofta handlar om dåligt fokus från eleven sida) får den ta igen det under helgen.

Iallafall har läxorna under åren (och även i vissa fall för högstadieeleven) främst gällt sådant som, i mina ögon, kräver repetion för att lära sig (läsning, glosor, multiplikationstabell, 10-kompisar etc). Våra barn har aldrig varit kvittrandes glada för att utföra dessa uppgifter men samtidigt har det aldrig blivit en enorm diskussion hos oss. Vi föräldrar har sett nyttan och därmed har vi inte känt att vi behöver ifrågasätta dem. Om det handlat om personligheter, respekt, retorik eller annat vet jag ej, men vi har lyckats få dem gjorda med resonlig mängd gnäll.

Även jag kan ifrågasätta varför barn ska ha med sig jobbet hem. Inte heller tycker jag att det ska handla om att jag ska lära ut ngt till barnen som de inte kan (detta ska göras av behöriga personer i skolan), detta då jag är ett levande exempel på hur jordens sämsta pedagog fungerar, dessutom har jag inte tillräcklig kunskap i vissa ämnen så som matte. Men om det är vår önskan att våra barn ska lära sig saker och mitt barn kräver repetion för att lära sig, då är jag för ”läxor”.

Det som verkar trigga föräldrar mest i denna debatt och också det jag reagerar på, är tjatet och bråken som uppstår. Det verkar vara detta som föräldrar tycker är det tråkigaste med läxor, inte att läxorna i sig. Jag förstår också detta (bråk och tjat behöver vi oftast inte mer av) men undrar ändå i MITT stilla sinne om det inte är ngt annat man inte lyckats med i sitt föräldraskap.

Är det inte det som ÄR vårt ansvar som föräldrar. Att lära barn (ofta med enorma portioner tjat, hot och mutor) vad de måste göra även om de inte vill det. Samma tjat, hot och mutor brukar infinna sig när man behöver lära dem vad de får och inte får göra? Oavsett om det gäller läxor, mobbing och allt annat som ska göra dem till socialt anpassade och kunniga världsmedborgare?

Eller är jag en alltför lite kritisk medborgare själv, har barn som har det lätt i skolan, då inte vet vad jag pratar om. Hur tänker du?

 

Mobbing i social media

Ser att mobbing försiggår på sociala medier (surprise). Visserligen kan det skrivas snälla saker, men det är ingen garanti (har jag märkt).

Och de som florerar bakom kommentarerna blir till allmänt åtlöje.

Lägger ditt barn ut denna bild, ta ditt vuxenansvar och prata med hen. 

 

Jakten på bekräftelse fortsätter. Så otroligt patetiskt.

Vad 17 händer

Huliganer, bilbränder, pedofiler och folk som kallar var och varannan kvinna för hora. Var är världen på väg, eller rättare sagt var sjutton befinner vi oss.

För mig är svaret lika enkelt som kort. Vuxna som inte säger stopp. Som inte reagerar och sätter gränser och därtill troligtvis flertalet sjuka hål i huvuden.

SÅ SJUK VÄRLD VI LEVER I!

 

De stora egoisterna

Jag har precis insett en sak. Jag har kommit på varför jag alltid haft så svårt att identifiera mig med, och t.o.m blivit på gränsen till provocerad av dessa människor som, i mina ögon, hela tiden måste ”välja bort” sina barn.

De som högljutt proklamerar sitt aldrig sinande behov av egentid (ett uttryck som jag liksom aldrig har förstått). Som skriker ”låt mamma bajsa ifred!”. Som menar att orden roligt och barn är något oförenligt. Som alltid måste ”överdriva” det förjävliga med att ha barn.

Sen kom jag på det.

Jag är inte deras publik. Jag inser sent omsider att deras åhörare är människor vars upplevelser grundar sig i en annan verklighet än den jag själv lever i. Och snarare är det min oförmåga att inse att vi alla lever alla olika liv med olika angreppssätt.

Jag säger inget om rätt eller fel. Jag säger bara att det är annorlunda och vill djupdyka in i mina känslor.

Beror våra skilda upplevelser på att många jobbar efter ouppnåeliga målbilder eller på andra sätt skeva förväntningar på föräldraskapet, kvinnorollen och/eller livet i stort? I min verklighet är det jag (och min familj) som sätter förväntningarna och gränserna. Inte Pinterest, Instagram eller tummarna på Facebook. Inte heller är det grannens val av inredningsdetaljer eller mina föräldrars åsikter som får styra vad som är rätt för mig.  Hos mig sitter det rätta i min mage. Det är dit jag vänder mig och det är där jag får svaren.

Hos oss får balansen råda. Här är allas behov lika viktiga. Barnens, mannens och mina. I min verklighet blir allas behov tillgodosedda. Oftast inte samtidigt. Inte omedelbart. Men med jämna mellanrum och i en konstant och jämnt flöde. Någon är alltid supernöjd (typ), resten är OK med läget.

Att våga vara tydliga med mina behov, förväntningar och, inte att förringa, gränser har troligtvis hjälpt mig att inte köra pannan i kaklet. Bli ståendes i en återvändsgränd där jag desperat försöker överösta alla andra för få igenom en sista önskan, bara för att jag bortsett från mina behov under en alldeles för lång tid.

När jag hör folk skrika efter att de MÅSTE ha barnen 40 h/veckan på förskolan (för barnens skull…) så framstår de som otroliga egon, men plötsligt inser jag att jag är den största egoisten av dem alla. Men istället för högljutt när måttet är rågat, så gör jag det lite lågmält varje dag.