Kan vi alla…

… lära oss att veckodagar och månader, om placerade i meningar, i det svenska språket, skrivs med LITEN bokstav.

Tex: Axel hade fotbollsträning på torsdagar.

INTE

Axel hade fotbollsträning på Torsdagar.

ALDRIG!

ALDRIG!

Slut på meddelandet, återgå till semestern nu.

Annonser

En fråga kanske?

Mänsklighetens stora begär att hjälpa till är bottenlöst. Jag tycker att det är fantastiskt. Beundransvärt. Vi hjälper så gärna till (iallafall så länge det inte kräver att vi ska behöva utföra något, max ge en slant).

Men det största och främsta sättet att vara behjälplig är som ni alla vet – är att ge det ombedda rådet, eller förklaringen. Som den kvinnliga släktingen som berättar för mamman, men framförallt för pappan, hur man gör saker med småbarn. Eller farbrorn som berättar att ni måste lägga mer jord på den nyplanterade häcken, eller snickaren som i mjugg säger ”Nu önskar ni att ni satt staketet innan ni satt häcken”. Två av dessa exempel kom inom fem minuter till mig (och min man). Jag trodde jag skulle explodera.

”Men var inte så känslig. Du behöver inte överreagera. De ville bara hjälpa till.” Nej, de ville de inte. De ville (medvetet eller ej) glänsa. Känna sig behövda/kunniga och sprida detta.

Min man är klok nog att inte säga detta till mig, när jag står där och dumförklarar människorna. Nej, kommentarer som dessa visar inte på ett genuint intresse av vårt välmående. De skiter fullständigt om vår häck överlever eller ej, eller om det tar oss dubbelt så lång tid att få upp vårt staket eller ej. Och om de inte gör det, så har de andra problem. Om de VERKLIGEN hade brytt sig så hade de hjälpt till.

Vad deras kommentarer däremot visar är deras oförmåga att tänka holistisk. Strategiskt. De ser och reagerar, men tänker inte. Tänker definitivt inte på det de inte ser/vet.

Vi har inte hunnit lägga på den där sista lasset jord. Vi har däremot gjort en riskbedömning att den inte kommer att stå och falla med det sista lasset. Istället väljer vi att sätta upp några sektioner staket, som kräver att man är två, de timmar vi har tillsammans denna dag. Jag kan själv fylla på med jord, senare.

Vi HAR ju satt upp staketet innan vi satte häcken! Det var bara två passbitar som vi var tvungna att ha dagsljus för att såga till som vi valde att vänta med.

Tänk om folk bara kunde hia sig från att sprida sin egen (o)kunskap och om de tvunget måste öppna ölhålet, inleda med en fråga för att ta reda på fakta.

 

Måttligheten regerar

Kanske är det för jag är våg (stjärntecknet alltså). Gillar balans. För jag förstår inte varför det är fel på måttlighet. En kardinaldygd. Hos mig regerar måttligheten. Inte för jag på något sätt ogillar att go all in, tycker illa om de som satsar allt (kudos till dem) eller lägga ribban högt. För det gör jag det med. Jag lägger ribban högt (skulle ni se min ribba ligga så skulle troligtvis många tycka den ligger jävligt högt), för det är så jag jobbar. Ska jag göra vissa saker så gör jag dem ordentligt. Vissa saker. Vissa utvalda saker. Ibland.

Läste en kommentar om hur folk idag ramlar ihop som korthus på IVA-avdelningarna runt om på landets sjukhus. För de tränar så mycket, mat-hetsar för mycket och livs-stressar för mycket.

Varför folks? Varför? Vad är det för pris ni vinner där i slutet. Vad är det jag inte vet. Eller, svara inte. Jag håller mig gärna ovetandes. Får väl stå där med mössan i hand och inte vinna ngt pris. Men jag chansar. För här och nu är det jävligt gött att vara måttlig.

 

Möjligheten att vara ”annorlunda”

I kölvattnet av gårdagens inlägg om läxor (tack till er som hört av sig) vill jag verkligen förtydliga att jag inte tror att föräldrar som har barn som inte vill göra läxor är cry babies. Inte alls. Jag tror inte ens att barnen är det. Jag är övertygad att barn som ”trilskas” gör det av en väldigt god anledning. Inte för att de har en innerlig önskan att vara obstinata.

Det jag ifrågasätter är hur vi hanterar detta. Jag tror nämligen att vi människor av naturen så funtande att vi vill ha bort symtomen (och gärna så fort som möjligt) snarare än lösa det verkliga problemet. Och det är det jag menade med mitt förra inlägg. Barnen gör uppror när de ska göra läxor (av lika många anledningar som det finns barn) och de vuxnas svar på problemet blir: ta bort läxorna. När vi borde fråga oss varför klagar de? Eller varför har de inte gjort klart detta i skolan (om lärarna nu är av den synen att läxor i mångt och mycket egentligen inte ska behövas)?

Feedbacken på mitt inlägg, tillsammans med att jag under hösten stött på föräldrar med barn som har haft liknande svårigheter i vissa ämnen som våra egna har fått mig att se ett mönster. (Tänk vad befriande det är när vi vågar öppna oss om att varken vi eller våra telingar är perfekta, älskar att verkligen möta andra människor). Ett mönster som får mig att undrar om det inte är vårt system som har brister?

Under årens lopp har jag på nära håll bevittnat vad system kan göra med barn som är ”annorlunda”, eller som jag brukar benämna dem ”inte riktigt passa in i den grå massan” oavsett om det gäller läshuvud, intressen eller social kompetens.

Innan vi går vidare. Nej, jag menar INTE att vi ska acceptera vad som helst från våra barn. Tvärtom. Men det vi måste göra, det som är vår skyldighet som vuxna (om vi inte kan förändra systemet, eller under tiden vi förändrar det), är att kunna ge dem verktygen att själva kunna hantera systemet.

Men tillbaka till skolsystemet. Jag tror inte där är många skolor, om ens en, som inte reagerar när de märker att ett barn inte hänger med. Men om det visar sig att många barn, eller flera, eller några inte får ett ämne att fungera, så måste skolan göra något mer. Och även om jag här tror jag att många skolor gör extra, så undrar jag i mitt stilla sinne om de göra rätt saker. För hjälper det att bara ”plugga mer” för dessa barn? Och vi föräldrar vi måste våga ställa krav, om vi märker att det inte hjälper. Om lösningen inte är att plugga mer.

Denna diskussion fick mig att minnas ett inslag med Sir Ken Robinson på Skavlan för många år sedan. Jag tyckte att det var lika klockrent då som nu. Han menar att det nuvarande systemet är en rest från en svunnen tid. Som verkligen inte funkar för alla, om ens de flesta och att det tar död både på barns kreativitet och intresse att lära.

Men innan våra folkvalda politiker hittat vägen fram till hur de ska göra saker och ting bättre för sina medborgare i ett längre tidsperspektiv än en mandatperiod … så anser jag måste vi föräldrar måste ta vårt ansvar och hitta roten till det onda för våra barn, hjälpa dem att hitta sina verktyg. Det innebär att vi måste resa oss från soffan, ställa ner fredagsvinet (kanske inte rätt dag att ta en diskussion) och ställa krav på skolan för just våra barn (och göra vad vi kan). Inte gnälla att det är jobbigt att barnen inte vill göra läxor.

Jag är väl medveten om att jag inte är allvetandes. Så finns det någon där ute som vet om det pågår ngn försök att VERKLIGEN omformatera skolan, likt Sir Robinsons, eller annas idéer? Och eventuellt utfall.

Ps. Jag är också väl medveten om att  detta inlägg  vänder sig till den grupp av oss priviligerade föräldrar, vilken jag vet att inte alla är. De finns de som oavsett anledning, möjlighet att ta fighten. Men låt oss nu hålla oss till oss själva.

Läxornas vara eller inte vara

Tänker lite på det här med läxor. På låg- och mellanstadiet har våra barn varit ”förskonade” från enorma mängder läxor. Även i sonens högstadieklass tillämpas det, i det flesta ämnen, beting dvs, det som skall läras ska kunna hanteras på skoltid men om eleven av olika skäl inte har blivit klar (vilket ofta handlar om dåligt fokus från eleven sida) får den ta igen det under helgen.

Iallafall har läxorna under åren (och även i vissa fall för högstadieeleven) främst gällt sådant som, i mina ögon, kräver repetion för att lära sig (läsning, glosor, multiplikationstabell, 10-kompisar etc). Våra barn har aldrig varit kvittrandes glada för att utföra dessa uppgifter men samtidigt har det aldrig blivit en enorm diskussion hos oss. Vi föräldrar har sett nyttan och därmed har vi inte känt att vi behöver ifrågasätta dem. Om det handlat om personligheter, respekt, retorik eller annat vet jag ej, men vi har lyckats få dem gjorda med resonlig mängd gnäll.

Även jag kan ifrågasätta varför barn ska ha med sig jobbet hem. Inte heller tycker jag att det ska handla om att jag ska lära ut ngt till barnen som de inte kan (detta ska göras av behöriga personer i skolan), detta då jag är ett levande exempel på hur jordens sämsta pedagog fungerar, dessutom har jag inte tillräcklig kunskap i vissa ämnen så som matte. Men om det är vår önskan att våra barn ska lära sig saker och mitt barn kräver repetion för att lära sig, då är jag för ”läxor”.

Det som verkar trigga föräldrar mest i denna debatt och också det jag reagerar på, är tjatet och bråken som uppstår. Det verkar vara detta som föräldrar tycker är det tråkigaste med läxor, inte att läxorna i sig. Jag förstår också detta (bråk och tjat behöver vi oftast inte mer av) men undrar ändå i MITT stilla sinne om det inte är ngt annat man inte lyckats med i sitt föräldraskap.

Är det inte det som ÄR vårt ansvar som föräldrar. Att lära barn (ofta med enorma portioner tjat, hot och mutor) vad de måste göra även om de inte vill det. Samma tjat, hot och mutor brukar infinna sig när man behöver lära dem vad de får och inte får göra? Oavsett om det gäller läxor, mobbing och allt annat som ska göra dem till socialt anpassade och kunniga världsmedborgare?

Eller är jag en alltför lite kritisk medborgare själv, har barn som har det lätt i skolan, då inte vet vad jag pratar om. Hur tänker du?