Självhjälp signerad Jonas Gardell

Min vana trogen kollade jag in mitt flöde i sociala medier när klockan ringde. Jag blev varse att Jonas Gardell skrivit en krönika om landets mest omtalade, nu pågående, förtalsfall som uppkommit i efterdyningarna av #metoo.

Jag läser Gardells krönika och inser att den inte kan klassas som något annat än ett försök till självhjälp. Han vill hjälpa Wallin och Virtanen (men främst Wallin och alla utsatta människor) gå vidare i livet och leva lyckliga. För deras bästa. För allas bästa. Precis som han själv har gjort.

Jag säger inte att han har fel. Om vi vill leva ett fritt liv, så är hans råd precis vad man måste göra. Jag själv är VD för företaget Lyckan AB© och vet mycket väl vad som krävs för att jag ska bli lycklig. Jag har själv ett egensnickrat recept på hur jag kan kunna släppa det som varit och gå vidare – fri. Det funkar fantastiskt bra. För mig.

Vad han har däremot har missat i sin analys, är att syftet med denna och alla andra #metoo-berättelser och dess efterspel, inte handlar om att gå vidare. Syftet så mycket större än så.

#metoo handlar om att synliggöra mäns gränsöverskridande. Hur vi alla lever i en värld där gränser satts efter vad männen tycker är rimligt. Oavsett vad som står i lagboken eller i jämställdhetsplaner, så styrs vi av normer och strukturer satta av män för män. Förädlade och närda av både män och kvinnor.

#metoo vittnar om att det är många av oss som är både trötta på och förbannade över att vi inte får vara med och bestämma var gränserna går.  Detta och inget annat är syftet.

Gardells omtänksamhet om Virtanen och Wallin visar på underbar medmänsklighet alldeles för ovanlig i dagens värld. Men samtidigt totalt ointressant och felriktad. Slicka våra sår och gå vidare efter lyckan kan vi först göra när det inte längre är förövarna som bestämmer var gränserna går.

Det kan diskuteras huruvida det är rättvist att Timell, Virtanen, Arnaud, Kavanaugh eller för den delen Wallin och Ford får betala ett priset genom personlig förödmjukelse. För mig är det dock självklart att först när mina söner förstår att det som är OK, bestäms tillsammans med en partner, inte efter deras eller samhällets normer. Själv tystnar jag först när mina egna söner, lika högljutt som jag själv, står och proklamerar inför sina söner: ”Om du så mycket som lägger ett finger på en flicka utan hennes uttalade samtycke, så står du ensam. Jag backar dig inte.”

Annonser

Därför kommer jag att lämna politiken

I lite mer än ett år har jag varit politisk engagerad på kommunal nivå. Jag har varit en någorlunda aktiv medlem och gjort vad jag kunnat för att få in lite nya tankar. Något jag fått mycket positiv feedback för. Mitt engagemang har skaffat mig nya bekantskaper, gett mig inblick i kommunens utveckling och gett mig nya insikter och kunskaper. Jag trivs helt enkelt med den utveckling mitt politiska engagemang gett mig.

Min första och största oro med att gå med i politiken var att saker tar för lång tid. Jag vet att det ska ta tid, det är en del av den demokratiska processen, men mitt resultatinriktade jag var ändå ”orolig”.

Men det har visat sig inte vara det värsta.

I den privata sfären har jag alltid ogillat det som heter (jag kallat) ”det politiska spelet”. Där människor valt att prioritera sin egen vinning framför det som är det bästa för företaget och de mål man satt upp. Detta var en av anledningarna till att jag startade eget. Jag trivs ypperligt med att få en uppgift och utföra den på bästa sätt. Jag blir bedömd för detta och detta ökar mitt värde. Jag behöver inte välja något annat än det som är bäst för resultatet/företaget.

Och vad trodde jag egentligen? Att det politiska spelet inte fanns i politiken?! Ja, ni hör ju hur idiotisk jag låter. Det finns ju gränser för hur naiv en blond människa får bli.

Kalla mig idealist, naiv, eller bara dum i huvudet. Men jag trodde att politik handlade om att vilja utveckla ett samhälle framåt utifrån den ideologi man stöttar.

Att man genom det demokratiska systemet får förhandla och kompromissa med andra partier för att komma framåt. Allt för att se till sina medborgares bästa.

Men det visar sig att det är inte så. Det handlar om makt. Jag har hört det i möten och läst det i insändare. Personangreppen haglar och sakfrågor glöms bort.

Så här i valspurten så har det visats i sitt yttersta att det bara handlar om att förvirra, vinkla och förvanska. Inget av det här är för medborgarnas bästa. Bara för skapa kaos och oro. För sin egen vinnings skull. Det är fegt det är fult och hela mitt väsen vrider sig.

”Well, if you can’t handle the heat-get out of the kitchen!”

Ja, så får det kanske bli en dag, för det här var inte vad jag signade upp mig för.

Eller, så får jag se till att de som bara gillar kaos och skit får lämna köket.

För den dagen jag lämnar politiken hoppas jag att det är för jag varit med och åstadkommit något, för samhället. Inte för att människor som använder politiken som en alldeles för lång terapisession ska känna att de har ett eget värde. Sånt har jag inte tid med.

Ilskan

Det är helt otroligt hur jag känner av den. Ilskan. Jag känner av den rent fysiskt. Det gör ont inne i mig. Mitt i magen knyter det sig som ett stort garnnystan av taggtråd. Och den förflyttar sig mellan magsäcken och upptill bröstkorgen. Upp och ner. Jag blir snudd på illamående och jag har svårt att den inte väller över på andra familjemedlemmar.

Just nu har jag en debatt på Twitter om SDs förslag på att sänka den fria aborten från vecka 18 till vecka 12. (Alla som är intresserade av abortfakta kan läsa överläkare Agnes Wolds utläggning på Twitter, om vad och varför vi i Sverige har en hållbar och human abortlagsstiftning och varför det inte finns en enda orsak att ändra på den. OBS! Hon gör en inkorrekt faktahänvisning till Statens Medicinsk Etiska Råd, SMER istället för socialstyrelsen, vilket hon medger var inkorrekt, men det betyder inte per automatik att all den andra faktan hon delar är inkorrekt). SD förslag handlar egentligen bara om att SD vill ta ett steg mot att begränsa kvinnan. Gilead – here we come.

handmaides

Visst kan män ha åsikter om aborter, be my guest. Men jag blir skogstokig när allt annat än vetenskapliga fakta vad som är bäst för foster och kvinna vägs in. De åsikter som möjligtvis ska vägas in är de som kommer från kvinnor. Varför ska mäns eventuella åsikter vägas in och därtill värderas högre och mer än en kvinnas (vilket de gör om de skulle komma till tals in en lagstiftning).

Det jag finner allra mest intressant när jag diskuterar aborter (med män) är hur mannen alltid kommer undan. Det är som att alla graviditeter är Jungfrugraviditeter. Mannen står alltid helt utan ansvar.

Det är just där vi står i ”min” debatt. Jag har frågat min motståndare: ”På vilket sätt tar männen ansvar för de graviditeter som leder till abort? Han vägrar svarar direkt. Istället kör på med diverse härskartekniker och retoriktrix.

Jag förstår honom. Det enda svaret han kan ge är – det gör vi inte. Då inser (förhoppningsvis) även han att han som man (inte som individ) inte har tagit sitt ansvar. Han är medskyldig till att ha satt en kvinna i en situation som bara hon, och endast hon, bör ha rätten att bestämma över efterspelet. Och ska han ha något att säga till om, måste han också bära ett straff. För en oönskad graviditet blir inte till om mannen tar sitt ansvar (visst gummit kan spricka, men har han väl tagit på sig regnrocken är han nog ganska fine med att det inget barn blir).

 

 

En sista gång – yttrandefriheten

Ska vi nu göra klart saken, en gång för alla. Jag trodde att det var utagerat tidigare när jag delade denna bild på mitt Instagram (ja, för att hela världen följer mitt Instagram…).

yttrandefrihet

Alltså, vi får uttrycka våra åsikter. Det är HELT i enlighet med vår grundlag. Vi har frihet att uttrycka oss utan att staten kommer in och bestämmer om det är OK eller inte (iallfall just nu)*.  Detta är enormt viktigt i en demokrati och något vi inte ens ska börja tänka på att begränsa.

Betyder då att vi bör säga vadsomhelst, hursomhelst till varandra. Nej. Men vad folk säger om och till varandra bestämmer individen och vad den individen vill stå för, i viss kombination med det samhälle vi lever i. Det är vi, individuellt och tillsammans, som sätter de ramar och regler för vad som är anständigt. Och gilla det eller ej, men vissa personer har ingen skam i kroppen. Och det, mina vänner, får stå för dem.

Vi behöver inte vara vaken Einstein, Curie, eller ens gått ut gymnasiet med godkända betyg från för att förstå att när en artist skriver äckliga texter och försvar dem men ”humor”, så handlar det om att få uppmärksamhet. Den uppmärksamhet som konstnären, i två decennium (!) efterfrågat, men inte riktigt lyckats få eftersom kompetensen/talangen inte räckt till. Inget annat. Och analysen om intentionen till varför konstnären uttrycker sig som hen gör hade ju varit sjukt mycket mer intressant att ta del av.

Så, alla ni som återkommer till yttrandefriheten både för att försvara kompositörsgeniet, eller döma hen – sluta. Det är irrelevant, inte för oss att avgöra, det är redan bestämt. Det ni däremot borde fråga er själva, är om det är fräscht att försvara. Eller ifrågasätt syftet av konsten, då kommer ni fram till samma slutsats som jag. När konstnärens ungar sedan googlar vad föräldern blev känd för och det första som kommer upp är texten till låten, då får individen stå till svars.

* Det finns undantag, ex. de hatbrott som handlar om hets mot folkgrupp

Illa till mods

För ett tag sedan fick jag reda på att en kompis barn blir mobbad och har blivit så ett tag. Skolan är informerad, men tillräckliga inga framsteg sker. Eftersom vi själva befunnit oss i en liknande situation så tar sådana här berättelser hårt.

Härom morgonen såg jag hen komma cyklandes, på väg till skolan. Så otroligt hemskt det måste vara att som människa, men speciellt som barn, veta att man är på väg till en plats som får en att må dåligt. Och ändå göra det, för det finns inga alternativ.  Men ändå stoiskt och med huvudet högt. Allt för att du inte är som den stora gråa massan. Fy fan alltså, jag blir galen.

Precis innan berättelsen från min kompis hade jag lyssnat på ännu ett avsnitt i Tendens P1 avsnitt om mobbing. Enligt dokumentären handlar mobbing, i majoriteten av fallen, om folk som gillar den status och uppmärksamhet de får genom att mobba, vilket enligt den sakkunnige som intervjuades i Tendens, inte alls har med att personen mår dåligt, som vi så många gånger tror. Jag undrar iochförsig om det ändå inte är så att mobbaren indirekt mår dåligt, sakna något basalt som göra att hen går igång på den uppmärksamhet hen från genom att mobba andra.

Med det sagt vill jag också säga att jag också har erfarenhet från att ett barn som mobbar. Även om han inte varit den som gick i bräschen så var han ändå en mobbare, för han inte var stark nog att sätta stopp. MEN, vi gjorde ngt åt det. Tog tag i kurator och var beredda att byta skola om det inte upphörde.

Så föräldrar step up för sjutton och skolan, kom igen, våga vara obekväma mot mobbares föräldrar. Det är inte rimligt att ett barn ska med en klump i magen ta på sig ett oberört yttre och samtidigt ta till sig kunskap. Inte rimligt alls.

Tips

Hoppas att alla har en bra julhelg. Om man vill skakas lite i sin priviligerade vardag (för oss som har en sådan) vill jag tipsa om denna dokumentär. Såg den precis innan jul och fick mig att rada upp en mängd  eventuella svar till eventuella bortskämda barn. Som tur var behövde jag inte använda ett enda.

Se och uppskatta det du har.

roy

Feminism i praktiken

Hur gör vi då? I vardagen, för att skapa ett mer, på riktigt, jämställt samhälle. Jo, vi förklarar väldigt tydligt att det inte är ok för tonårssönerna att säga fitta när de blir förbannade.

I samma ögonblick förklarar vi att det spelar ingen roll om de blev förbannade. Bara för att de blir förbannade får de inga frikort att varken göra eller säga vad de vill (och nej detta har inget med yttrandefrihet att göra).

Vi tar striden i stort och smått. Varje gång. Ja, exemplet ovan hände precis i vårt hus.