Läxornas vara eller inte vara

Tänker lite på det här med läxor. På låg- och mellanstadiet har våra barn varit ”förskonade” från enorma mängder läxor. Även i sonens högstadieklass tillämpas det, i det flesta ämnen, beting dvs, det som skall läras ska kunna hanteras på skoltid men om eleven av olika skäl inte har blivit klar (vilket ofta handlar om dåligt fokus från eleven sida) får den ta igen det under helgen.

Iallafall har läxorna under åren (och även i vissa fall för högstadieeleven) främst gällt sådant som, i mina ögon, kräver repetion för att lära sig (läsning, glosor, multiplikationstabell, 10-kompisar etc). Våra barn har aldrig varit kvittrandes glada för att utföra dessa uppgifter men samtidigt har det aldrig blivit en enorm diskussion hos oss. Vi föräldrar har sett nyttan och därmed har vi inte känt att vi behöver ifrågasätta dem. Om det handlat om personligheter, respekt, retorik eller annat vet jag ej, men vi har lyckats få dem gjorda med resonlig mängd gnäll.

Även jag kan ifrågasätta varför barn ska ha med sig jobbet hem. Inte heller tycker jag att det ska handla om att jag ska lära ut ngt till barnen som de inte kan (detta ska göras av behöriga personer i skolan), detta då jag är ett levande exempel på hur jordens sämsta pedagog fungerar, dessutom har jag inte tillräcklig kunskap i vissa ämnen så som matte. Men om det är vår önskan att våra barn ska lära sig saker och mitt barn kräver repetion för att lära sig, då är jag för ”läxor”.

Det som verkar trigga föräldrar mest i denna debatt och också det jag reagerar på, är tjatet och bråken som uppstår. Det verkar vara detta som föräldrar tycker är det tråkigaste med läxor, inte att läxorna i sig. Jag förstår också detta (bråk och tjat behöver vi oftast inte mer av) men undrar ändå i MITT stilla sinne om det inte är ngt annat man inte lyckats med i sitt föräldraskap.

Är det inte det som ÄR vårt ansvar som föräldrar. Att lära barn (ofta med enorma portioner tjat, hot och mutor) vad de måste göra även om de inte vill det. Samma tjat, hot och mutor brukar infinna sig när man behöver lära dem vad de får och inte får göra? Oavsett om det gäller läxor, mobbing och allt annat som ska göra dem till socialt anpassade och kunniga världsmedborgare?

Eller är jag en alltför lite kritisk medborgare själv, har barn som har det lätt i skolan, då inte vet vad jag pratar om. Hur tänker du?

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s