De stora egoisterna

Jag har precis insett en sak. Jag har kommit på varför jag alltid haft så svårt att identifiera mig med, och t.o.m blivit på gränsen till provocerad av dessa människor som, i mina ögon, hela tiden måste ”välja bort” sina barn.

De som högljutt proklamerar sitt aldrig sinande behov av egentid (ett uttryck som jag liksom aldrig har förstått). Som skriker ”låt mamma bajsa ifred!”. Som menar att orden roligt och barn är något oförenligt. Som alltid måste ”överdriva” det förjävliga med att ha barn.

Sen kom jag på det.

Jag är inte deras publik. Jag inser sent omsider att deras åhörare är människor vars upplevelser grundar sig i en annan verklighet än den jag själv lever i. Och snarare är det min oförmåga att inse att vi alla lever alla olika liv med olika angreppssätt.

Jag säger inget om rätt eller fel. Jag säger bara att det är annorlunda och vill djupdyka in i mina känslor.

Beror våra skilda upplevelser på att många jobbar efter ouppnåeliga målbilder eller på andra sätt skeva förväntningar på föräldraskapet, kvinnorollen och/eller livet i stort? I min verklighet är det jag (och min familj) som sätter förväntningarna och gränserna. Inte Pinterest, Instagram eller tummarna på Facebook. Inte heller är det grannens val av inredningsdetaljer eller mina föräldrars åsikter som får styra vad som är rätt för mig.  Hos mig sitter det rätta i min mage. Det är dit jag vänder mig och det är där jag får svaren.

Hos oss får balansen råda. Här är allas behov lika viktiga. Barnens, mannens och mina. I min verklighet blir allas behov tillgodosedda. Oftast inte samtidigt. Inte omedelbart. Men med jämna mellanrum och i en konstant och jämnt flöde. Någon är alltid supernöjd (typ), resten är OK med läget.

Att våga vara tydliga med mina behov, förväntningar och, inte att förringa, gränser har troligtvis hjälpt mig att inte köra pannan i kaklet. Bli ståendes i en återvändsgränd där jag desperat försöker överösta alla andra för få igenom en sista önskan, bara för att jag bortsett från mina behov under en alldeles för lång tid.

När jag hör folk skrika efter att de MÅSTE ha barnen 40 h/veckan på förskolan (för barnens skull…) så framstår de som otroliga egon, men plötsligt inser jag att jag är den största egoisten av dem alla. Men istället för högljutt när måttet är rågat, så gör jag det lite lågmält varje dag.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s