När vi blir gamla

Häromdagen hade jag en bloggidé som slutande vid en tanke. Den tog sitt ursprung i hur frustrerad jag blir av alla dessa förståsigpåare som säger/skriver saker i stil med: ”Det har jag aldrig hört talas om så så kan det inte vara!”. Som ex. att kvinnor i vissa jobb måste jobba i högklackat enligt företagens policies. Men eftersom du inte känner någon kvinna som behövt göra det så finns det inte.

Jag menar att denna brist att inte kunna förstå det som sker utanför det egna synfältet är en ganska så farligt kraft i diskussionerna som uppstår IRL och på nätet (speciellt om de får stå oemotsagda och kommer i myriader.) Men så idag insåg jag, att även jag (denna pålästa och väldigt vidsynta människa) är en just sådan person.

För några dagar sedan berättade två ungdomar i vårt hushåll med fasa hur två tjejer hade blivit överfallna och att nu skulle två av ungdomarnas YouTubestjärnor starta en insamling. Både jag och deras far lyssnade halvhjärtat när de återberättade historien. Vi smålog och nickade mot våra telingar och uttryckte något som kunde sammanfattas: ”Jasså, överfallna och bitna? Det var ju tråkigt. Men är ni riktigt säker på att det har hänt? Insamling? Är ni säkra på att de är dessa tjejer som får ta del av dessa pengar?” Vår skepsis grundade sig naturligtvis i att vi vill att våra barn ska tänka källkritiskt. Men vår lätt mästrande ton, gick inte hem hos tonåringen som blev heligt förbaskad (i sann tonårsanda).

Denna historia lär oss massor men framförallt ger den mig många tankar inför framtiden.

Det första jag lär mig (och då hoppar vi helt sonika över det faktum att vårt sätt att möta våra barn i denna fråga, jag vill mena att vi är mycket proffsigare annars, visar att vårt föräldraskap hör hemma på tidigt 1800-tal), är att vi kanske lite till mans är oförmögna att se och ta till oss saker som vi själva inte har tagit del av.

Därtill blir jag själv väldigt varse om hur jag totalt förbiser den enorma makt våra YouTubers och andra sociala medierprofiler har. Dessa kan ostört (eftersom vi vuxna väldigt sällan är med våra barn på nätet) skapa en relation och sedan prata direkt in till våra arvingar. När de väl fått en relation med en eller ett par personer, står sig kritiker ganska slätt, speciellt om dessa kallas föräldrar.

Min sista tanke är hur gammelmedia tacklar detta faktum. Har de fattat makten dessa profiler har? Och vilka blir effekterna för den journalistiska etiken?

Historien om de överfallna tjejerna tog jag inte själv del av förrän idag, när jag läste om den från, i mina ögon, en relativt säker källa. Det spelar ingen roll om varför de ev (jag är inte inne dagligen, så jag kan ju missat den) inte tagit upp den tidigare. Faktum kvarstår det finns andra kanaler och gammelmedia måste jobba hårt för att kunna vara en av dem som räknas imorgon.

Inget av detta är egentligen nytt. Men det blev väldigt konkret för mig idag och gett mig ett bryskt uppvaknande. Därtill måste jag mina söner om ursäkt när de kommer hem från skolan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s