Vilken tur

Jag inser, när jag läser ”(…) extremt känslig för sinnesintryck. (…) som lappar i kläder, nytvättade stela kläder, strumpor som korvat sig…” på Prestationsprinsens blogg, att det var/är ju jag.

Jag har troligtvis haft turen att bara ha lite av en eller flera av de olika diagnoser som florerar i dagens samhälle, så pass lite att jag med hjälp av kloka (eller okunniga) vuxna sluppit få en diagnos och därmed en stämpel. En stämpel som hade på ett förenklat sätt rubricerat ”vad” jag är, baserat på mina tillkortakommande. En stämpel som hade gjort det lätt för mig och andra att placera mig i ett fack och en ursäkt till att inte bli en del av vårt samhälle.

Jag hade turen att bara få vara jag. Jag fick chansen att bli vuxen och lära mig hantera mig.

Som förtydligande är jag inte emot varken diagnostisering och naturligtvis inte själva funktionsnedsättningen i sig jag. Men jag är trött på att vårt samhälle inte har förmågan att se att vi alla har egenheter och att acceptansen och/eller förmågan att ta hand om dessa inte längre ryms i våra klassrum eller av varandra. Jag undrar så vad det är som gör det. Bristen på pengar eller bristen på tid?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s