Fix my phone – ett drama i tre akter

Jag måste ju också berätta om fortsättningen på Fix my phone dramat. Det tog oss tre, TRE (!) veckor för oss att få tillbaka depositionen på 500:- Hade vi inte varit på dem, så hade vi aldrig sett röken av de pengarna.

Har aldrig varit med om drygare kundservice. Jo, visst de gjorde vad de skulle – NÄR vi sa till dem vad de behövde göra. Så oförmågan till egna initiativ (som kunden upplever fördelaktiga) och attityden, det som ÄR själva servicen, ja jösses. Ett exempel är om du vill ringa dem, så får du x antal val, men alla val är ogiltiga och din resa slutar där.

Jag vill återigen, väldigt STARKT, inte rekommendera dem.

Annonser

Tre timmar för… ingenting

Sonen lyckades att ta sönder baksidan på sin mobil. Fix my phone gav oss ett prisförslag som vi accepterade. Efter ca en månad fick kom grejerna så vi kunde lämna in den på reperation.

Mannen och sonen lämnade in telefonen i torsdags med besked på att det skulle bli klart tidigast 17.30 samma kväll. De skulle skicka sms.

Vid 17-tiden slog jag en signal och fick reda på att han PRECIS skickat sms. Nej… maken har inte fått något. Nej, det var ju till sonens telefon man skickat till, alltså den telefon som han skulle reparera och därmed fanns i hans ägo. Nej, det visade sig att han kunde ju inte byta baksidor… det kunde bara hans kollega göra, som var där dagen därpå (fredag) och söndag. Tänk att han inte nämnde detta när de visade telefonen vid inlämning…

hmm
OK, vi lät telefonen vara i deras ägo för att hämta den på fredagen när kollegan lagat den. Det blev ingen hämtning dagen därpå pga av livet. Iochförsig inget meddelande heller. På lördagen ringde jag 14 ggn utan att få svar. Skickade även sms. (Jag visste att sms fungerade att kommunicera på, då jag hade fått svar när jag meddelat dem på torsdagen att vi skulle låta den vara kvar till fredagen.)  Men på lördagen fick jag inget svar på mitt sms.

Idag (söndag) bestämde vi att hämta den och var på plats strax efter 11. Eftersom vi inte kunde få kontakt via varken telefon eller sms, körde vi lite på vinst och förlust. Men då den skulle ju fixas redan på fredagen redan och nu var det söndag, kände vi att det inte var ngn större fara. När vi kom fram möttes vi av en skylt ”Kommer strax”. Efter en halvtimme började vi ana oråd och kontaktade företagets chat. Där fick vi beskedet att de kanske hade gått iväg för att hämta lunch. Ja, men det kan omöjligt ta 30 min att hämta lunch. Då kanske de sa att bussen var sen… Men om man börjar 10.00 så måste väl det vara annat än att bussen var sen om det inte är på plats 11.30. De meddela att de skulle försöka kontakta personal. När vi undrade var de tog vägen med besked, kunde vi inte få tag i ngn via chattfunktionen…

Jag tog då kontakt via Messenger. Där föreslog de att personalen kanske gått på toa. Nej, menade jag, om man är på toa i en timme så bör man sjukanmäla sig.  Jag meddelade att jag faktiskt inte trodde att någon hade varit på plats över huvudtaget den dagen. De skulle också kontakta personal. Efter 20 min fick jag besked att det skulle komma ngn om 30 minuter. Efter 30 min var där…ingen. Däremot kom det en yngling efter 45 min. Vi hade då varit där i ganska exakt 2 h.

Han plockade fram mobilen… som inte var lagad. Jag bara ”Se till att fixa den bara” Han: ”Ja, det tar 30 min.” Efter 50 minuter var vi tillbaka och samtidigt som vi travade in på köpcentrat, ringde ynglingen med informationen att ”Ehm, den skulle nog ta lite längre att laga”. ”Men för 17 gubbar, hit med mobilen bara och ge oss tillbaka dispositionen och klipp dig för helvete!” (Det sista sa jag inte, inte helvete heller). Detta skulle ta ytterligare 15-20 minuter.

kramer

Så tre timmar spenderades för… ingenting. Aldrig att jag igen försöker att använda Fix my phone igen, och jag rekommenderar er att inte heller göra det.

PS. Det här med att man satt upp skylten ”Strax tillbaka” och sedan får vi förklaringen att ingen stod på schemat… Jag vill jag mena att den sattes upp när man lämnade för stängning i går, eller varför inte i förrgår… utan intention att komma tillbaka mer denna helgen. Väldigt utstuderat… Där var ngn som hade lagt ett kvitto vid skylten med kommentaren ”Dog du”. Det var lite roligt.

giphy

 

 

 

Logiken

Är det inte konstigt att män (det var faktisk bara män) reagerar mer åt en kvinna som absolut högre än genomsnittssamtalet (men ändå inte i megafon) utbrister ”Bröööööööl!” åt en hängande smocka under en innebandymatch, än det faktum att smockan höll på att utdelas.

Skrattretande 2.0

Just nu behöver banker veta mer om mina, mina barns och mitt enmansföretags verksamheter. Jag ombeds, pga av lag, fylla i massa detaljer om våra finanser i frågande och andra banker.

Detta blir ju sjukt ironiskt och skrattretande när man ser och läser om Swedbanks görande och ickegörande.

Jo, jag fyllde i den för mitt företags räkning, men har svårt att övertala mig själv att lämna ut mina barns besparingar. Undrar så om Makhmudov har blivit ombedd att lämna in samma uppgifter.

Den rådande trenden

Jag har länge irriterats av folk. Inte folk i allmänhet utan de jävlarna som gör fel. Jo, jag ogillar att saker blir fel, fel mot lagar, regler och gängse normer.

Jaha, gör du aldrig fel då?”, blir den naturliga frågan. Klart jag gör! Naturligtvis händer det. Skillnaden är… jag står för det! Jag äger och ta ansvar för för mina misstag, jag tom skäms en smula (större eller mindre). Usch denna skam. Och sen passar jag mig jävligt noga från att aldrig upprepa samma fel igen.

Den rådande trenden som jag ser och som irriterar mig, sattes på pränt av min vän häromdagen. Det handlar om alla dessa ursäkter som folk lämnar när det gjort fel. Eller korrekt uttryckt: när de blivit påkomna att göra fel. ”Jag ber om ursäkt OM NÅGON TAGIT ILLA VID SIG, det var aldrig…

Det den meningen uttrycker är att de är ledsna för att du tagit illa vid dig, men den själva felaktiga handlingen som man utfört, den, den är man inte ledsen över. Vilket är värdet av den ursäkten? Min högstadiematte säger 0.

Den måste vara lika stor som när sportutövare säger ”Det är så mycket känslor på plan, ibland brinner det till. Det var aldrig min mening att skada någon och jag ber om ursäkt om någon tagit illa upp.”

Då är det hög tid att ansöka till eldslukarkursen och se till att behärska ditt ”brinnande”! Det är väl för bövelen där problemet ligger. Inte huruvida jag tar illa vid mig. Det är ju ett symptom, en konsekvens av problemet att du inte kan kontrollera dig. Att detta sedan är samma konsekvens som ligger bakom de flesta våldsbrott, behöver vi inte heller mer än högdtadiematte för att förstå.

Slutligen, den här skammen som jag nämnde ovan, den är ju också märklig. Alltför ofta drar vi på oss den i trippla lager när människor i vår närhet gjort fel. Stulit, våldtagit, supit eller betett sig gränslöst. När vi egentligen bara ska låta den bo där den hör hemma – hos den som gjort fel. Men när vi själva gjort fel, hittar vi sätt att slå skammen ifrån oss på de mest kreativa sätt. Många gånger med en ursäkt och ett men.

Skärpning

Då var det dags. Att skärpa sig. Som förälder och medmänniska. Det här med att beordra kommer vi troligtvis inte särskilt långt med. Men ATT jag skulle vilja att vi alla, accepterar det icke-perfekta, som vi alla är. Det är OK att ens barn inte är högst upp av alla. Det är tom OK om det visar sig att de inte följer mallen. Det enda vi måste göra är att hjälpa dem hitta sin väg, utifrån sin förmåga. Även om den är annorlunda och kanske mindre glammig jämfört med grannens. Vi är alla olika.

Jag undrar så vad som händer med oss när vi försöker förneka att vi är bara människor med allt det innebär. Eller borde innebära. Varför är det så ”förbjudet” att vara icke-perfekt? Och när blev icke-perfekt = misslyckad?

Jag inser att det bästa jag kan ge mina barn är en god självkänsla (lättare sagt än gjort). Att man är ok som man är, oavsett. Sen kommer jag att hålla fast vid livsmottot:

Responsibility Respect ROFL

Självhjälp signerad Jonas Gardell

Min vana trogen kollade jag in mitt flöde i sociala medier när klockan ringde. Jag blev varse att Jonas Gardell skrivit en krönika om landets mest omtalade, nu pågående, förtalsfall som uppkommit i efterdyningarna av #metoo.

Jag läser Gardells krönika och inser att den inte kan klassas som något annat än ett försök till självhjälp. Han vill hjälpa Wallin och Virtanen (men främst Wallin och alla utsatta människor) gå vidare i livet och leva lyckliga. För deras bästa. För allas bästa. Precis som han själv har gjort.

Jag säger inte att han har fel. Om vi vill leva ett fritt liv, så är hans råd precis vad man måste göra. Jag själv är VD för företaget Lyckan AB© och vet mycket väl vad som krävs för att jag ska bli lycklig. Jag har själv ett egensnickrat recept på hur jag kan kunna släppa det som varit och gå vidare – fri. Det funkar fantastiskt bra. För mig.

Vad han har däremot har missat i sin analys, är att syftet med denna och alla andra #metoo-berättelser och dess efterspel, inte handlar om att gå vidare. Syftet så mycket större än så.

#metoo handlar om att synliggöra mäns gränsöverskridande. Hur vi alla lever i en värld där gränser satts efter vad männen tycker är rimligt. Oavsett vad som står i lagboken eller i jämställdhetsplaner, så styrs vi av normer och strukturer satta av män för män. Förädlade och närda av både män och kvinnor.

#metoo vittnar om att det är många av oss som är både trötta på och förbannade över att vi inte får vara med och bestämma var gränserna går.  Detta och inget annat är syftet.

Gardells omtänksamhet om Virtanen och Wallin visar på underbar medmänsklighet alldeles för ovanlig i dagens värld. Men samtidigt totalt ointressant och felriktad. Slicka våra sår och gå vidare efter lyckan kan vi först göra när det inte längre är förövarna som bestämmer var gränserna går.

Det kan diskuteras huruvida det är rättvist att Timell, Virtanen, Arnaud, Kavanaugh eller för den delen Wallin och Ford får betala ett priset genom personlig förödmjukelse. För mig är det dock självklart att först när mina söner förstår att det som är OK, bestäms tillsammans med en partner, inte efter deras eller samhällets normer. Själv tystnar jag först när mina egna söner, lika högljutt som jag själv, står och proklamerar inför sina söner: ”Om du så mycket som lägger ett finger på en flicka utan hennes uttalade samtycke, så står du ensam. Jag backar dig inte.”