Ilskan

Det är helt otroligt hur jag känner av den. Ilskan. Jag känner av den rent fysiskt. Det gör ont inne i mig. Mitt i magen knyter det sig som ett stort garnnystan av taggtråd. Och den förflyttar sig mellan magsäcken och upptill bröstkorgen. Upp och ner. Jag blir snudd på illamående och jag har svårt att den inte väller över på andra familjemedlemmar.

Just nu har jag en debatt på Twitter om SDs förslag på att sänka den fria aborten från vecka 18 till vecka 12. (Alla som är intresserade av abortfakta kan läsa överläkare Agnes Wolds utläggning på Twitter, om vad och varför vi i Sverige har en hållbar och human abortlagsstiftning och varför det inte finns en enda orsak att ändra på den. OBS! Hon gör en inkorrekt faktahänvisning till Statens Medicinsk Etiska Råd, SMER istället för socialstyrelsen, vilket hon medger var inkorrekt, men det betyder inte per automatik att all den andra faktan hon delar är inkorrekt). SD förslag handlar egentligen bara om att SD vill ta ett steg mot att begränsa kvinnan. Gilead – here we come.

handmaides

Visst kan män ha åsikter om aborter, be my guest. Men jag blir skogstokig när allt annat än vetenskapliga fakta vad som är bäst för foster och kvinna vägs in. De åsikter som möjligtvis ska vägas in är de som kommer från kvinnor. Varför ska mäns eventuella åsikter vägas in och därtill värderas högre och mer än en kvinnas (vilket de gör om de skulle komma till tals in en lagstiftning).

Det jag finner allra mest intressant när jag diskuterar aborter (med män) är hur mannen alltid kommer undan. Det är som att alla graviditeter är Jungfrugraviditeter. Mannen står alltid helt utan ansvar.

Det är just där vi står i ”min” debatt. Jag har frågat min motståndare: ”På vilket sätt tar männen ansvar för de graviditeter som leder till abort? Han vägrar svarar direkt. Istället kör på med diverse härskartekniker och retoriktrix.

Jag förstår honom. Det enda svaret han kan ge är – det gör vi inte. Då inser (förhoppningsvis) även han att han som man (inte som individ) inte har tagit sitt ansvar. Han är medskyldig till att ha satt en kvinna i en situation som bara hon, och endast hon, bör ha rätten att bestämma över efterspelet. Och ska han ha något att säga till om, måste han också bära ett straff. För en oönskad graviditet blir inte till om mannen tar sitt ansvar (visst gummit kan spricka, men har han väl tagit på sig regnrocken är han nog ganska fine med att det inget barn blir).

 

 

Annonser

En sista gång – yttrandefriheten

Ska vi nu göra klart saken, en gång för alla. Jag trodde att det var utagerat tidigare när jag delade denna bild på mitt Instagram (ja, för att hela världen följer mitt Instagram…).

yttrandefrihet

Alltså, vi får uttrycka våra åsikter. Det är HELT i enlighet med vår grundlag. Vi har frihet att uttrycka oss utan att staten kommer in och bestämmer om det är OK eller inte (iallfall just nu)*.  Detta är enormt viktigt i en demokrati och något vi inte ens ska börja tänka på att begränsa.

Betyder då att vi bör säga vadsomhelst, hursomhelst till varandra. Nej. Men vad folk säger om och till varandra bestämmer individen och vad den individen vill stå för, i viss kombination med det samhälle vi lever i. Det är vi, individuellt och tillsammans, som sätter de ramar och regler för vad som är anständigt. Och gilla det eller ej, men vissa personer har ingen skam i kroppen. Och det, mina vänner, får stå för dem.

Vi behöver inte vara vaken Einstein, Curie, eller ens gått ut gymnasiet med godkända betyg från för att förstå att när en artist skriver äckliga texter och försvar dem men ”humor”, så handlar det om att få uppmärksamhet. Den uppmärksamhet som konstnären, i två decennium (!) efterfrågat, men inte riktigt lyckats få eftersom kompetensen/talangen inte räckt till. Inget annat. Och analysen om intentionen till varför konstnären uttrycker sig som hen gör hade ju varit sjukt mycket mer intressant att ta del av.

Så, alla ni som återkommer till yttrandefriheten både för att försvara kompositörsgeniet, eller döma hen – sluta. Det är irrelevant, inte för oss att avgöra, det är redan bestämt. Det ni däremot borde fråga er själva, är om det är fräscht att försvara. Eller ifrågasätt syftet av konsten, då kommer ni fram till samma slutsats som jag. När konstnärens ungar sedan googlar vad föräldern blev känd för och det första som kommer upp är texten till låten, då får individen stå till svars.

* Det finns undantag, ex. de hatbrott som handlar om hets mot folkgrupp

Illa till mods

För ett tag sedan fick jag reda på att en kompis barn blir mobbad och har blivit så ett tag. Skolan är informerad, men tillräckliga inga framsteg sker. Eftersom vi själva befunnit oss i en liknande situation så tar sådana här berättelser hårt.

Härom morgonen såg jag hen komma cyklandes, på väg till skolan. Så otroligt hemskt det måste vara att som människa, men speciellt som barn, veta att man är på väg till en plats som får en att må dåligt. Och ändå göra det, för det finns inga alternativ.  Men ändå stoiskt och med huvudet högt. Allt för att du inte är som den stora gråa massan. Fy fan alltså, jag blir galen.

Precis innan berättelsen från min kompis hade jag lyssnat på ännu ett avsnitt i Tendens P1 avsnitt om mobbing. Enligt dokumentären handlar mobbing, i majoriteten av fallen, om folk som gillar den status och uppmärksamhet de får genom att mobba, vilket enligt den sakkunnige som intervjuades i Tendens, inte alls har med att personen mår dåligt, som vi så många gånger tror. Jag undrar iochförsig om det ändå inte är så att mobbaren indirekt mår dåligt, sakna något basalt som göra att hen går igång på den uppmärksamhet hen från genom att mobba andra.

Med det sagt vill jag också säga att jag också har erfarenhet från att ett barn som mobbar. Även om han inte varit den som gick i bräschen så var han ändå en mobbare, för han inte var stark nog att sätta stopp. MEN, vi gjorde ngt åt det. Tog tag i kurator och var beredda att byta skola om det inte upphörde.

Så föräldrar step up för sjutton och skolan, kom igen, våga vara obekväma mot mobbares föräldrar. Det är inte rimligt att ett barn ska med en klump i magen ta på sig ett oberört yttre och samtidigt ta till sig kunskap. Inte rimligt alls.

Tips

Hoppas att alla har en bra julhelg. Om man vill skakas lite i sin priviligerade vardag (för oss som har en sådan) vill jag tipsa om denna dokumentär. Såg den precis innan jul och fick mig att rada upp en mängd  eventuella svar till eventuella bortskämda barn. Som tur var behövde jag inte använda ett enda.

Se och uppskatta det du har.

roy

Feminism i praktiken

Hur gör vi då? I vardagen, för att skapa ett mer, på riktigt, jämställt samhälle. Jo, vi förklarar väldigt tydligt att det inte är ok för tonårssönerna att säga fitta när de blir förbannade.

I samma ögonblick förklarar vi att det spelar ingen roll om de blev förbannade. Bara för att de blir förbannade får de inga frikort att varken göra eller säga vad de vill (och nej detta har inget med yttrandefrihet att göra).

Vi tar striden i stort och smått. Varje gång. Ja, exemplet ovan hände precis i vårt hus.

Skratta eller gråta?

Det är frågan när jag ställer mig när en människa, i detta fallet en man, anser att feminism (förutom fel i största allmänhet) inte behövs, bl.a eftersom lagen säger att kvinnor inte FÅR diskrimineras) och använder uttrycket ”… surdegs bakande män från Södermalm...” (avstavningsfelet är inte mitt, bara så att ni vet)…

Ni förstår problemet va?! Att vi (inte alla vi, men många av oss) tillskriver män (oftast män, men det skulle även kunna vara döda objekt) traditionellt kvinnliga egenskaper (eller i detta fall sysslor) med enda syftet att nedvärdera. Och vi gör det t.o.m i samma andetag som vi vill på allvar påstår att ”Jag behandlar minsann alla precis likadant. Jag förstår inte varför vi ska göra mer.

Det värsta av allt? Han är totalt omedveten om det, omedveten om det han gör och att det faktiskt påverkar oss. Hur omedveten är du?

Kan vi alla…

… lära oss att veckodagar och månader, om placerade i meningar, i det svenska språket, skrivs med LITEN bokstav.

Tex: Axel hade fotbollsträning på torsdagar.

INTE

Axel hade fotbollsträning på Torsdagar.

ALDRIG!

ALDRIG!

Slut på meddelandet, återgå till semestern nu.