Illa till mods

För ett tag sedan fick jag reda på att en kompis barn blir mobbad och har blivit så ett tag. Skolan är informerad, men tillräckliga inga framsteg sker. Eftersom vi själva befunnit oss i en liknande situation så tar sådana här berättelser hårt.

Härom morgonen såg jag hen komma cyklandes, på väg till skolan. Så otroligt hemskt det måste vara att som människa, men speciellt som barn, veta att man är på väg till en plats som får en att må dåligt. Och ändå göra det, för det finns inga alternativ.  Men ändå stoiskt och med huvudet högt. Allt för att du inte är som den stora gråa massan. Fy fan alltså, jag blir galen.

Precis innan berättelsen från min kompis hade jag lyssnat på ännu ett avsnitt i Tendens P1 avsnitt om mobbing. Enligt dokumentären handlar mobbing, i majoriteten av fallen, om folk som gillar den status och uppmärksamhet de får genom att mobba, vilket enligt den sakkunnige som intervjuades i Tendens, inte alls har med att personen mår dåligt, som vi så många gånger tror. Jag undrar iochförsig om det ändå inte är så att mobbaren indirekt mår dåligt, sakna något basalt som göra att hen går igång på den uppmärksamhet hen från genom att mobba andra.

Med det sagt vill jag också säga att jag också har erfarenhet från att ett barn som mobbar. Även om han inte varit den som gick i bräschen så var han ändå en mobbare, för han inte var stark nog att sätta stopp. MEN, vi gjorde ngt åt det. Tog tag i kurator och var beredda att byta skola om det inte upphörde.

Så föräldrar step up för sjutton och skolan, kom igen, våga vara obekväma mot mobbares föräldrar. Det är inte rimligt att ett barn ska med en klump i magen ta på sig ett oberört yttre och samtidigt ta till sig kunskap. Inte rimligt alls.

Annonser

Tips

Hoppas att alla har en bra julhelg. Om man vill skakas lite i sin priviligerade vardag (för oss som har en sådan) vill jag tipsa om denna dokumentär. Såg den precis innan jul och fick mig att rada upp en mängd  eventuella svar till eventuella bortskämda barn. Som tur var behövde jag inte använda ett enda.

Se och uppskatta det du har.

roy

Feminism i praktiken

Hur gör vi då? I vardagen, för att skapa ett mer, på riktigt, jämställt samhälle. Jo, vi förklarar väldigt tydligt att det inte är ok för tonårssönerna att säga fitta när de blir förbannade.

I samma ögonblick förklarar vi att det spelar ingen roll om de blev förbannade. Bara för att de blir förbannade får de inga frikort att varken göra eller säga vad de vill (och nej detta har inget med yttrandefrihet att göra).

Vi tar striden i stort och smått. Varje gång. Ja, exemplet ovan hände precis i vårt hus.

Skratta eller gråta?

Det är frågan när jag ställer mig när en människa, i detta fallet en man, anser att feminism (förutom fel i största allmänhet) inte behövs, bl.a eftersom lagen säger att kvinnor inte FÅR diskrimineras) och använder uttrycket ”… surdegs bakande män från Södermalm...” (avstavningsfelet är inte mitt, bara så att ni vet)…

Ni förstår problemet va?! Att vi (inte alla vi, men många av oss) tillskriver män (oftast män, men det skulle även kunna vara döda objekt) traditionellt kvinnliga egenskaper (eller i detta fall sysslor) med enda syftet att nedvärdera. Och vi gör det t.o.m i samma andetag som vi vill på allvar påstår att ”Jag behandlar minsann alla precis likadant. Jag förstår inte varför vi ska göra mer.

Det värsta av allt? Han är totalt omedveten om det, omedveten om det han gör och att det faktiskt påverkar oss. Hur omedveten är du?

Kan vi alla…

… lära oss att veckodagar och månader, om placerade i meningar, i det svenska språket, skrivs med LITEN bokstav.

Tex: Axel hade fotbollsträning på torsdagar.

INTE

Axel hade fotbollsträning på Torsdagar.

ALDRIG!

ALDRIG!

Slut på meddelandet, återgå till semestern nu.

Klarar det inte

Ligger där på hotellrummet och bara väntar. Väntar på att de tre männen i mitt liv, ska ta ett initiativ (nej, de är inte alltid initiativlösa) och med engagemang ta till sig vår storstadssemester. Det händer inget.

Hur blev det så här? Har en stark känsla av att det bara är jag som känner så här. Att det är jag som förväntas vara motorn och driva semesterdagarna i huvudstaden framåt. Men å andra sidan så talar mitt fortsatta sängliggande sitt tydliga språk. Och min analys är troligtvis korrekt, men inte har inte ens dykt upp i männens medvetande. 

Jag, kvinnan, kollar av de yngre männen. Mycket riktigt, inget har hänt. Ostylade hår och träningsbrallor talar sitt tydliga språk. 

Den ömma modern byter, i ett ögonblick, skepnad och tar sin kvast och drar. Högljutt, ut i stadens (jävligt kalla inser hon snabbt) morgonmyller. Förbannad över att alltid vara den drivande. Den som vill ngt. Önskar ett mer dividtänk á la Alexander Bard.

Inne på Åhléns väskavdelning finner de mig. De med nyinköpta munkar. Kärringen är fortfarande tvär. Sur. Okristligt förbannad.

Något senare, i Kungsträdgården inmundigas munkarna. Köpta med otrolig sinnesnärvaro och humor. Jag klarar inte vara arg längre.