En fråga kanske?

Mänsklighetens stora begär att hjälpa till är bottenlöst. Jag tycker att det är fantastiskt. Beundransvärt. Vi hjälper så gärna till (iallafall så länge det inte kräver att vi ska behöva utföra något, max ge en slant).

Men det största och främsta sättet att vara behjälplig är som ni alla vet – är att ge det ombedda rådet, eller förklaringen. Som den kvinnliga släktingen som berättar för mamman, men framförallt för pappan, hur man gör saker med småbarn. Eller farbrorn som berättar att ni måste lägga mer jord på den nyplanterade häcken, eller snickaren som i mjugg säger ”Nu önskar ni att ni satt staketet innan ni satt häcken”. Två av dessa exempel kom inom fem minuter till mig (och min man). Jag trodde jag skulle explodera.

”Men var inte så känslig. Du behöver inte överreagera. De ville bara hjälpa till.” Nej, de ville de inte. De ville (medvetet eller ej) glänsa. Känna sig behövda/kunniga och sprida detta.

Min man är klok nog att inte säga detta till mig, när jag står där och dumförklarar människorna. Nej, kommentarer som dessa visar inte på ett genuint intresse av vårt välmående. De skiter fullständigt om vår häck överlever eller ej, eller om det tar oss dubbelt så lång tid att få upp vårt staket eller ej. Och om de inte gör det, så har de andra problem. Om de VERKLIGEN hade brytt sig så hade de hjälpt till.

Vad deras kommentarer däremot visar är deras oförmåga att tänka holistisk. Strategiskt. De ser och reagerar, men tänker inte. Tänker definitivt inte på det de inte ser/vet.

Vi har inte hunnit lägga på den där sista lasset jord. Vi har däremot gjort en riskbedömning att den inte kommer att stå och falla med det sista lasset. Istället väljer vi att sätta upp några sektioner staket, som kräver att man är två, de timmar vi har tillsammans denna dag. Jag kan själv fylla på med jord, senare.

Vi HAR ju satt upp staketet innan vi satte häcken! Det var bara två passbitar som vi var tvungna att ha dagsljus för att såga till som vi valde att vänta med.

Tänk om folk bara kunde hia sig från att sprida sin egen (o)kunskap och om de tvunget måste öppna ölhålet, inleda med en fråga för att ta reda på fakta.

 

Överpresterande eller bara jävligt bra?

Vet inte riktigt vad Birgitta Ohlssons bok ”Duktiga flickors revansch” handlar om, men om den bara till en promille, handlar om att leverera till hög nivå (inte för att man har krav på att göra det, utan för att det är så här man/jag jobbar), så ska jag läsa den och HYLLA den.

Så grymt trött på alla mesar, som alltid utgår från en väldigt låg nivå. I min värld blir det inte ens good enough. Samma människor, som till sitt försvar vänder och vrider på de egna tillkortakommanden, genom att kalla en annan för ”överpresterare” (dock aldrig till en i person, för tänk om det skulle bli konflikt).

Fine var du en sån, men var det utanför min sfär. Tack. När man ska göra ngt så kan vi väl göra det ordentligt!  Hos mig så samlas bara sådana som vet var ribban ska ligga och kommer du inte över den så please stay away. Far far away.

Väldigt otrevligt ilägg, jag vet. Och för den oinvigde är det helt motsatt mitt förra. Men de som fattar, de fattar! Se hur många kränkta personer som läser detta.

Måttligheten regerar

Kanske är det för jag är våg (stjärntecknet alltså). Gillar balans. För jag förstår inte varför det är fel på måttlighet. En kardinaldygd. Hos mig regerar måttligheten. Inte för jag på något sätt ogillar att go all in, tycker illa om de som satsar allt (kudos till dem) eller lägga ribban högt. För det gör jag det med. Jag lägger ribban högt (skulle ni se min ribba ligga så skulle troligtvis många tycka den ligger jävligt högt), för det är så jag jobbar. Ska jag göra vissa saker så gör jag dem ordentligt. Vissa saker. Vissa utvalda saker. Ibland.

Läste en kommentar om hur folk idag ramlar ihop som korthus på IVA-avdelningarna runt om på landets sjukhus. För de tränar så mycket, mat-hetsar för mycket och livs-stressar för mycket.

Varför folks? Varför? Vad är det för pris ni vinner där i slutet. Vad är det jag inte vet. Eller, svara inte. Jag håller mig gärna ovetandes. Får väl stå där med mössan i hand och inte vinna ngt pris. Men jag chansar. För här och nu är det jävligt gött att vara måttlig.

 

Skämmes ta mig faen!

En person skriver om fredagens händelser i Stockholm från sin enorma plattform. Syftet är, skulle jag tro, att visa aktning och vördnad till sina medmänniskor (och kanske visa vilken insiktsfull person hen är). I nästa stund (två dagar senare) skriver samma person kommentarer i sociala medier om sina barns släkting. Kommentarerna är av ett sådan karaktär att Morgan Alling (och fler med honom) med lätthet klassat dem som mobbing. Aktningen och vördnaden för medmänniskor hänger här en aningens löst…

Strax därefter, hänger ett par av Sveriges ”mest kända” bloggare ut personen ifråga i sina (inte allt för betydelselösa) plattformar.

Kom igen Sverige! Kom igen ”kändisar”. Använd era positioner mer konstruktivt. Att syssla med mobbing mitt på blanka eftermiddagen med ”världen” som vittne, menar jag endast är ett bevis på bristande intelligens. Bloggarna kunde med lätthet fått fram sin synpunkt utan att småaktigt hänga ut personerna i fråga. Förutom att det hade varit mer etiskt så hade det förenklat för läsarna att se till sak, istället för person.

Till dessa vuxna personer vill jag mana till eftertanke och konstruktivitet istället för klick och dessutom säga.

Skämmes! Skämmes ta mig faen!