Fix my phone – ett drama i tre akter

Jag måste ju också berätta om fortsättningen på Fix my phone dramat. Det tog oss tre, TRE (!) veckor för oss att få tillbaka depositionen på 500:- Hade vi inte varit på dem, så hade vi aldrig sett röken av de pengarna.

Har aldrig varit med om drygare kundservice. Jo, visst de gjorde vad de skulle – NÄR vi sa till dem vad de behövde göra. Så oförmågan till egna initiativ (som kunden upplever fördelaktiga) och attityden, det som ÄR själva servicen, ja jösses. Ett exempel är om du vill ringa dem, så får du x antal val, men alla val är ogiltiga och din resa slutar där.

Jag vill återigen, väldigt STARKT, inte rekommendera dem.

Tre timmar för… ingenting

Sonen lyckades att ta sönder baksidan på sin mobil. Fix my phone gav oss ett prisförslag som vi accepterade. Efter ca en månad fick kom grejerna så vi kunde lämna in den på reperation.

Mannen och sonen lämnade in telefonen i torsdags med besked på att det skulle bli klart tidigast 17.30 samma kväll. De skulle skicka sms.

Vid 17-tiden slog jag en signal och fick reda på att han PRECIS skickat sms. Nej… maken har inte fått något. Nej, det var ju till sonens telefon man skickat till, alltså den telefon som han skulle reparera och därmed fanns i hans ägo. Nej, det visade sig att han kunde ju inte byta baksidor… det kunde bara hans kollega göra, som var där dagen därpå (fredag) och söndag. Tänk att han inte nämnde detta när de visade telefonen vid inlämning…

hmm
OK, vi lät telefonen vara i deras ägo för att hämta den på fredagen när kollegan lagat den. Det blev ingen hämtning dagen därpå pga av livet. Iochförsig inget meddelande heller. På lördagen ringde jag 14 ggn utan att få svar. Skickade även sms. (Jag visste att sms fungerade att kommunicera på, då jag hade fått svar när jag meddelat dem på torsdagen att vi skulle låta den vara kvar till fredagen.)  Men på lördagen fick jag inget svar på mitt sms.

Idag (söndag) bestämde vi att hämta den och var på plats strax efter 11. Eftersom vi inte kunde få kontakt via varken telefon eller sms, körde vi lite på vinst och förlust. Men då den skulle ju fixas redan på fredagen redan och nu var det söndag, kände vi att det inte var ngn större fara. När vi kom fram möttes vi av en skylt ”Kommer strax”. Efter en halvtimme började vi ana oråd och kontaktade företagets chat. Där fick vi beskedet att de kanske hade gått iväg för att hämta lunch. Ja, men det kan omöjligt ta 30 min att hämta lunch. Då kanske de sa att bussen var sen… Men om man börjar 10.00 så måste väl det vara annat än att bussen var sen om det inte är på plats 11.30. De meddela att de skulle försöka kontakta personal. När vi undrade var de tog vägen med besked, kunde vi inte få tag i ngn via chattfunktionen…

Jag tog då kontakt via Messenger. Där föreslog de att personalen kanske gått på toa. Nej, menade jag, om man är på toa i en timme så bör man sjukanmäla sig.  Jag meddelade att jag faktiskt inte trodde att någon hade varit på plats över huvudtaget den dagen. De skulle också kontakta personal. Efter 20 min fick jag besked att det skulle komma ngn om 30 minuter. Efter 30 min var där…ingen. Däremot kom det en yngling efter 45 min. Vi hade då varit där i ganska exakt 2 h.

Han plockade fram mobilen… som inte var lagad. Jag bara ”Se till att fixa den bara” Han: ”Ja, det tar 30 min.” Efter 50 minuter var vi tillbaka och samtidigt som vi travade in på köpcentrat, ringde ynglingen med informationen att ”Ehm, den skulle nog ta lite längre att laga”. ”Men för 17 gubbar, hit med mobilen bara och ge oss tillbaka dispositionen och klipp dig för helvete!” (Det sista sa jag inte, inte helvete heller). Detta skulle ta ytterligare 15-20 minuter.

kramer

Så tre timmar spenderades för… ingenting. Aldrig att jag igen försöker att använda Fix my phone igen, och jag rekommenderar er att inte heller göra det.

PS. Det här med att man satt upp skylten ”Strax tillbaka” och sedan får vi förklaringen att ingen stod på schemat… Jag vill jag mena att den sattes upp när man lämnade för stängning i går, eller varför inte i förrgår… utan intention att komma tillbaka mer denna helgen. Väldigt utstuderat… Där var ngn som hade lagt ett kvitto vid skylten med kommentaren ”Dog du”. Det var lite roligt.

giphy

 

 

 

Logiken

Är det inte konstigt att män (det var faktisk bara män) reagerar mer åt en kvinna som absolut högre än genomsnittssamtalet (men ändå inte i megafon) utbrister ”Bröööööööl!” åt en hängande smocka under en innebandymatch, än det faktum att smockan höll på att utdelas.

Skrattretande 2.0

Just nu behöver banker veta mer om mina, mina barns och mitt enmansföretags verksamheter. Jag ombeds, pga av lag, fylla i massa detaljer om våra finanser i frågande och andra banker.

Detta blir ju sjukt ironiskt och skrattretande när man ser och läser om Swedbanks görande och ickegörande.

Jo, jag fyllde i den för mitt företags räkning, men har svårt att övertala mig själv att lämna ut mina barns besparingar. Undrar så om Makhmudov har blivit ombedd att lämna in samma uppgifter.

Den rådande trenden

Jag har länge irriterats av folk. Inte folk i allmänhet utan de jävlarna som gör fel. Jo, jag ogillar att saker blir fel, fel mot lagar, regler och gängse normer.

Jaha, gör du aldrig fel då?”, blir den naturliga frågan. Klart jag gör! Naturligtvis händer det. Skillnaden är… jag står för det! Jag äger och ta ansvar för för mina misstag, jag tom skäms en smula (större eller mindre). Usch denna skam. Och sen passar jag mig jävligt noga från att aldrig upprepa samma fel igen.

Den rådande trenden som jag ser och som irriterar mig, sattes på pränt av min vän häromdagen. Det handlar om alla dessa ursäkter som folk lämnar när det gjort fel. Eller korrekt uttryckt: när de blivit påkomna att göra fel. ”Jag ber om ursäkt OM NÅGON TAGIT ILLA VID SIG, det var aldrig…

Det den meningen uttrycker är att de är ledsna för att du tagit illa vid dig, men den själva felaktiga handlingen som man utfört, den, den är man inte ledsen över. Vilket är värdet av den ursäkten? Min högstadiematte säger 0.

Den måste vara lika stor som när sportutövare säger ”Det är så mycket känslor på plan, ibland brinner det till. Det var aldrig min mening att skada någon och jag ber om ursäkt om någon tagit illa upp.”

Då är det hög tid att ansöka till eldslukarkursen och se till att behärska ditt ”brinnande”! Det är väl för bövelen där problemet ligger. Inte huruvida jag tar illa vid mig. Det är ju ett symptom, en konsekvens av problemet att du inte kan kontrollera dig. Att detta sedan är samma konsekvens som ligger bakom de flesta våldsbrott, behöver vi inte heller mer än högdtadiematte för att förstå.

Slutligen, den här skammen som jag nämnde ovan, den är ju också märklig. Alltför ofta drar vi på oss den i trippla lager när människor i vår närhet gjort fel. Stulit, våldtagit, supit eller betett sig gränslöst. När vi egentligen bara ska låta den bo där den hör hemma – hos den som gjort fel. Men när vi själva gjort fel, hittar vi sätt att slå skammen ifrån oss på de mest kreativa sätt. Många gånger med en ursäkt och ett men.

Skärpning

Då var det dags. Att skärpa sig. Som förälder och medmänniska. Det här med att beordra kommer vi troligtvis inte särskilt långt med. Men ATT jag skulle vilja att vi alla, accepterar det icke-perfekta, som vi alla är. Det är OK att ens barn inte är högst upp av alla. Det är tom OK om det visar sig att de inte följer mallen. Det enda vi måste göra är att hjälpa dem hitta sin väg, utifrån sin förmåga. Även om den är annorlunda och kanske mindre glammig jämfört med grannens. Vi är alla olika.

Jag undrar så vad som händer med oss när vi försöker förneka att vi är bara människor med allt det innebär. Eller borde innebära. Varför är det så ”förbjudet” att vara icke-perfekt? Och när blev icke-perfekt = misslyckad?

Jag inser att det bästa jag kan ge mina barn är en god självkänsla (lättare sagt än gjort). Att man är ok som man är, oavsett. Sen kommer jag att hålla fast vid livsmottot:

Responsibility Respect ROFL

Självhjälp signerad Jonas Gardell

Min vana trogen kollade jag in mitt flöde i sociala medier när klockan ringde. Jag blev varse att Jonas Gardell skrivit en krönika om landets mest omtalade, nu pågående, förtalsfall som uppkommit i efterdyningarna av #metoo.

Jag läser Gardells krönika och inser att den inte kan klassas som något annat än ett försök till självhjälp. Han vill hjälpa Wallin och Virtanen (men främst Wallin och alla utsatta människor) gå vidare i livet och leva lyckliga. För deras bästa. För allas bästa. Precis som han själv har gjort.

Jag säger inte att han har fel. Om vi vill leva ett fritt liv, så är hans råd precis vad man måste göra. Jag själv är VD för företaget Lyckan AB© och vet mycket väl vad som krävs för att jag ska bli lycklig. Jag har själv ett egensnickrat recept på hur jag kan kunna släppa det som varit och gå vidare – fri. Det funkar fantastiskt bra. För mig.

Vad han har däremot har missat i sin analys, är att syftet med denna och alla andra #metoo-berättelser och dess efterspel, inte handlar om att gå vidare. Syftet så mycket större än så.

#metoo handlar om att synliggöra mäns gränsöverskridande. Hur vi alla lever i en värld där gränser satts efter vad männen tycker är rimligt. Oavsett vad som står i lagboken eller i jämställdhetsplaner, så styrs vi av normer och strukturer satta av män för män. Förädlade och närda av både män och kvinnor.

#metoo vittnar om att det är många av oss som är både trötta på och förbannade över att vi inte får vara med och bestämma var gränserna går.  Detta och inget annat är syftet.

Gardells omtänksamhet om Virtanen och Wallin visar på underbar medmänsklighet alldeles för ovanlig i dagens värld. Men samtidigt totalt ointressant och felriktad. Slicka våra sår och gå vidare efter lyckan kan vi först göra när det inte längre är förövarna som bestämmer var gränserna går.

Det kan diskuteras huruvida det är rättvist att Timell, Virtanen, Arnaud, Kavanaugh eller för den delen Wallin och Ford får betala ett priset genom personlig förödmjukelse. För mig är det dock självklart att först när mina söner förstår att det som är OK, bestäms tillsammans med en partner, inte efter deras eller samhällets normer. Själv tystnar jag först när mina egna söner, lika högljutt som jag själv, står och proklamerar inför sina söner: ”Om du så mycket som lägger ett finger på en flicka utan hennes uttalade samtycke, så står du ensam. Jag backar dig inte.”

Därför kommer jag att lämna politiken

I lite mer än ett år har jag varit politisk engagerad på kommunal nivå. Jag har varit en någorlunda aktiv medlem och gjort vad jag kunnat för att få in lite nya tankar. Något jag fått mycket positiv feedback för. Mitt engagemang har skaffat mig nya bekantskaper, gett mig inblick i kommunens utveckling och gett mig nya insikter och kunskaper. Jag trivs helt enkelt med den utveckling mitt politiska engagemang gett mig.

Min första och största oro med att gå med i politiken var att saker tar för lång tid. Jag vet att det ska ta tid, det är en del av den demokratiska processen, men mitt resultatinriktade jag var ändå ”orolig”.

Men det har visat sig inte vara det värsta.

I den privata sfären har jag alltid ogillat det som heter (jag kallat) ”det politiska spelet”. Där människor valt att prioritera sin egen vinning framför det som är det bästa för företaget och de mål man satt upp. Detta var en av anledningarna till att jag startade eget. Jag trivs ypperligt med att få en uppgift och utföra den på bästa sätt. Jag blir bedömd för detta och detta ökar mitt värde. Jag behöver inte välja något annat än det som är bäst för resultatet/företaget.

Och vad trodde jag egentligen? Att det politiska spelet inte fanns i politiken?! Ja, ni hör ju hur idiotisk jag låter. Det finns ju gränser för hur naiv en blond människa får bli.

Kalla mig idealist, naiv, eller bara dum i huvudet. Men jag trodde att politik handlade om att vilja utveckla ett samhälle framåt utifrån den ideologi man stöttar.

Att man genom det demokratiska systemet får förhandla och kompromissa med andra partier för att komma framåt. Allt för att se till sina medborgares bästa.

Men det visar sig att det är inte så. Det handlar om makt. Jag har hört det i möten och läst det i insändare. Personangreppen haglar och sakfrågor glöms bort.

Så här i valspurten så har det visats i sitt yttersta att det bara handlar om att förvirra, vinkla och förvanska. Inget av det här är för medborgarnas bästa. Bara för skapa kaos och oro. För sin egen vinnings skull. Det är fegt det är fult och hela mitt väsen vrider sig.

”Well, if you can’t handle the heat-get out of the kitchen!”

Ja, så får det kanske bli en dag, för det här var inte vad jag signade upp mig för.

Eller, så får jag se till att de som bara gillar kaos och skit får lämna köket.

För den dagen jag lämnar politiken hoppas jag att det är för jag varit med och åstadkommit något, för samhället. Inte för att människor som använder politiken som en alldeles för lång terapisession ska känna att de har ett eget värde. Sånt har jag inte tid med.

Ilskan

Det är helt otroligt hur jag känner av den. Ilskan. Jag känner av den rent fysiskt. Det gör ont inne i mig. Mitt i magen knyter det sig som ett stort garnnystan av taggtråd. Och den förflyttar sig mellan magsäcken och upptill bröstkorgen. Upp och ner. Jag blir snudd på illamående och jag har svårt att den inte väller över på andra familjemedlemmar.

Just nu har jag en debatt på Twitter om SDs förslag på att sänka den fria aborten från vecka 18 till vecka 12. (Alla som är intresserade av abortfakta kan läsa överläkare Agnes Wolds utläggning på Twitter, om vad och varför vi i Sverige har en hållbar och human abortlagsstiftning och varför det inte finns en enda orsak att ändra på den. OBS! Hon gör en inkorrekt faktahänvisning till Statens Medicinsk Etiska Råd, SMER istället för socialstyrelsen, vilket hon medger var inkorrekt, men det betyder inte per automatik att all den andra faktan hon delar är inkorrekt). SD förslag handlar egentligen bara om att SD vill ta ett steg mot att begränsa kvinnan. Gilead – here we come.

handmaides

Visst kan män ha åsikter om aborter, be my guest. Men jag blir skogstokig när allt annat än vetenskapliga fakta vad som är bäst för foster och kvinna vägs in. De åsikter som möjligtvis ska vägas in är de som kommer från kvinnor. Varför ska mäns eventuella åsikter vägas in och därtill värderas högre och mer än en kvinnas (vilket de gör om de skulle komma till tals in en lagstiftning).

Det jag finner allra mest intressant när jag diskuterar aborter (med män) är hur mannen alltid kommer undan. Det är som att alla graviditeter är Jungfrugraviditeter. Mannen står alltid helt utan ansvar.

Det är just där vi står i ”min” debatt. Jag har frågat min motståndare: ”På vilket sätt tar männen ansvar för de graviditeter som leder till abort? Han vägrar svarar direkt. Istället kör på med diverse härskartekniker och retoriktrix.

Jag förstår honom. Det enda svaret han kan ge är – det gör vi inte. Då inser (förhoppningsvis) även han att han som man (inte som individ) inte har tagit sitt ansvar. Han är medskyldig till att ha satt en kvinna i en situation som bara hon, och endast hon, bör ha rätten att bestämma över efterspelet. Och ska han ha något att säga till om, måste han också bära ett straff. För en oönskad graviditet blir inte till om mannen tar sitt ansvar (visst gummit kan spricka, men har han väl tagit på sig regnrocken är han nog ganska fine med att det inget barn blir).

 

 

En sista gång – yttrandefriheten

Ska vi nu göra klart saken, en gång för alla. Jag trodde att det var utagerat tidigare när jag delade denna bild på mitt Instagram (ja, för att hela världen följer mitt Instagram…).

yttrandefrihet

Alltså, vi får uttrycka våra åsikter. Det är HELT i enlighet med vår grundlag. Vi har frihet att uttrycka oss utan att staten kommer in och bestämmer om det är OK eller inte (iallfall just nu)*.  Detta är enormt viktigt i en demokrati och något vi inte ens ska börja tänka på att begränsa.

Betyder då att vi bör säga vadsomhelst, hursomhelst till varandra. Nej. Men vad folk säger om och till varandra bestämmer individen och vad den individen vill stå för, i viss kombination med det samhälle vi lever i. Det är vi, individuellt och tillsammans, som sätter de ramar och regler för vad som är anständigt. Och gilla det eller ej, men vissa personer har ingen skam i kroppen. Och det, mina vänner, får stå för dem.

Vi behöver inte vara vaken Einstein, Curie, eller ens gått ut gymnasiet med godkända betyg från för att förstå att när en artist skriver äckliga texter och försvar dem men ”humor”, så handlar det om att få uppmärksamhet. Den uppmärksamhet som konstnären, i två decennium (!) efterfrågat, men inte riktigt lyckats få eftersom kompetensen/talangen inte räckt till. Inget annat. Och analysen om intentionen till varför konstnären uttrycker sig som hen gör hade ju varit sjukt mycket mer intressant att ta del av.

Så, alla ni som återkommer till yttrandefriheten både för att försvara kompositörsgeniet, eller döma hen – sluta. Det är irrelevant, inte för oss att avgöra, det är redan bestämt. Det ni däremot borde fråga er själva, är om det är fräscht att försvara. Eller ifrågasätt syftet av konsten, då kommer ni fram till samma slutsats som jag. När konstnärens ungar sedan googlar vad föräldern blev känd för och det första som kommer upp är texten till låten, då får individen stå till svars.

* Det finns undantag, ex. de hatbrott som handlar om hets mot folkgrupp